Trots att sportintresset är stort i Sverige och tidningarna lägger stora resurser på bevakningen av sport har sportjournalistik alltid varit försummat som forskningsområde. I den här uppsatsen har jag undersökt kritiska omdömen i svensk sportjournalistik genom en kvalitativ analys av krönikor skrivna i Dagens Nyheter (DN), Svenska Dagbladet (SvD), Aftonbladet och Expressen efter att det svenska landslaget förlorat en tävlingsmatch. Det jag velat ta reda på är hur språket har sett ut, vilka som tillskrivits ansvar för förlusten och vilka skillnader och likheter som finns mellan de olika tidningarna. Jag har gått tillbaka till VM 1990 och granskat sammanlagt 28 matcher, cirka 112 artiklar. I vissa fall har inte alla tidningar haft en opinionsartikel om matchen, i andra fall har någon tidning haft mer än en. Jag har utgått ifrån gestaltningsteorin, som handlar om hur medierna ”ramar in” bestämda delar av verkligheten.     Det jag kommit fram till är att alla tidningar med varierande fart rört sig mot ett mer sensationalistiskt språk. DN har närmat sig kvällspressens språkbruk och även SvD har tagit små steg åt det hållet. Retoriska grepp som skapar dramaturgi och intensitet har bidragit till hårdare omdömen om både laget och enskilda spelare. Det finns dock flera faktorer som kan bidra till att kritiken mildras, eller helt uteblir. Jag har även kommit fram till att utvecklingen under min undersökningsperiod är en del av en utveckling som pågått i årtionden, och inte mycket talar för att vinden kommer att vända inom en överskådlig framtid.