Anledningar till att digitalisera en verksamhet eller organisation är många. Barcevičius et al., (2019) har visat i att det inom offentlig sektor handlar om att motivera digitalisering genom bland annat kostnadsbesparingar, kostnadseffektiviseringar och effektiva tjänsteleveranser. Nu börjar en del aktörer och forskare argumentera för varför välfärden ska digitaliseras, där ett av de mest drivande argumenten är den framtida demografiska utmaningen. Studier som (Sundberg, 2019a) visar att använda digitalisering inte enbart resulterar i fördelar, i vissa fall ifrågasätts inte digitaliseringen utan den antas vara något som en organisation behöver anpassa sig till. Det här arbetet har använt sig av tidigare forskning inom området “policy enactment” för att dels (i) kritiskt granska olika digitaliseringspolicies kopplade till välfärden samt genom (ii) två studier av hur dessa kan förstås ur ett praktiker-perspektiv. En kvantitativ datainsamling bland vård- och omsorgsaktörer som ses som generella praktiker samt en djupdykning i specifika praktiker genom en kvalitativ datainsamling av två kommuner. Resultaten visar att praktiker prioriterar att erbjuda bättre service till sina patienter och medborgare och att “grand narratives” som ”att vara bäst i världen” inte upplevs som att ge något mervärde i praktiken. Samtidigt är praktiker medvetna om den demografiska utmaningen som Sverige står inför men varje praktiker tolkar utmaningen på olika sätt utifrån sin mer lokala kontext och efterfrågar lösningar baserat på hur de tolkat problemet. Den här uppsatsen drar slutsatsen att det finns flera drivande faktorer till att digitalisera välfärden och offentlig sektor men det är inte nödvändigtvis de faktorer som motiveras i digitaliseringspoliciesen. Det visade sig även att en storstadskommun kan dra lärdomar från en landsbygdskommun och vise versa.