Den här artikeln undersöker hur individer inom den svenska funktionshinderrörelsen resonerar kring de inom cripteori viktiga teman normalitet, identitet och motståndsstrategier. Aktiva inom funktionshinderförbunden Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet (DHR), Unga Rörelsehindrade samt aktivister utanför förbunden intervjuas. Resultaten påvisar en brist på normkritik inom DHR och Unga Rörelsehindrade. Det framkommer också att cripteorins begrepp “att komma ut” skulle kunna vara användbar för denna grupps frigörelse. I frågan om vem som kan komma ut som crip och vilken roll personer utan funktionsnedsättning kan spela i rörelsen råder det delade meningar. Ett ökat samarbete med andra sociala rörelser efterfrågas, men otillgänglighet och dåligt bemötande beskrivs som hinder i tidigare försök till samarbete. Samtliga respondenter upplever ett behov av kraftfullare motståndsstrategier i kampen för ett tillgängligare samhälle. Studien visar på att detta skulle kunna uppnås genom en tydligare uttryckt ilska och stolthet hos funktionshinderrörelsen, något som aktivisterna visar tydligare prov på än representanterna för förbunden.