Reformeringen av skolan har inneburit att lärare och annan personal inom skolan har behövt anpassa sig till nya styrdokument. Studiens syfte har varit att studera hur begreppet religion konstruerats i styrdokumenten som har legat till grund för religionsundervisningen i gymnasieskolan efter gymnasiereformen 2011. Det som undersökts är hur skollag, läroplan, religionsämnets ämnesplan och andra dokument såsom regeringens proposition och riksdagens utskottsbetänkande i samband med 2011 års gymnasiereform, använder begreppet religion och vilka diskurser som då framträder. I studien har begreppet diskurs betydelsen ett givet sätt att tala om och förstå världen och begreppet har använts för att synliggöra mönster i beskrivningarna av religion. Metoden som har använts är en kritisk diskursanalys med fokus på att en kommunikativ händelse är tredimensionell: Text-nivå, diskursiv praktik och sammanhang. Dokumenten har analyserats var för sig (textnivå), i relation till varandra (diskursiv praktik) och i relation till dokumentens kontext (sammanhang). Resultatet har visat att sammanhanget har betydelse för hur religionsbegreppet konstrueras. Tre diskurser framträdde: En värderingsdiskurs, där religion (främst kristendomen) har varit förknippat med samhällets värderingar och värdegrund. En rättighetsdiskurs, där religion främst blivit en individuell rättighet. En sekulär religionsämnesdiskurs, där religion framförallt har blivit ett studieobjekt. I alla tre diskurserna framträder begreppet religion som en prototypisk term, det vill säga som ett samlingsbegrepp som inte kan användas för klassificering eller analys av vad som är eller inte är religion. Studien har lett till slutsatsen att religion inte är ett entydigt begrepp i styrdokumenten vilket medför att lärare behöver skapa egna definitioner av vad religionsbegreppet innebär, eller behöver använda andra verktyg för att hantera religion som en prototypisk term.