Bakgrund: Våld i nära relationer är ett stort folkhälsoproblem världen över. Studier visar idag att våld inom nära relationer är mest förekommande bland ungdomar (13-24 år). I Sverige har relativt lite forskning gjort specifikt på ungdomars våldsutövande och utsatthet. En viktig del inför framtida studier och våldspreventionsprogram är att skapa en förståelse för svenska ungdomars uppfattning om våld i nära relationer.  Syfte: Syftet är att undersöka unga tonåringars uppfattning och förståelse av våldshandlingar, nära relationer mellan ungdomar, och ansvar för våld i nära relationer. Metod: Datainsamling skedde genom tre separata fokusgruppsintervjuer (n=13). Intervjuerna var semistrukturerade och utgick från en studiespecifik intervjuguide. Resultat: Enligt informanterna har ungdomar ofta inofficiella romantiska relationer. De uppvisade stor kunskap om kontrollerande våld, men nämnde inte sexuellt våld som en våldsform. De uttryckte sympati för individer som utsätts för våld, och tog uttryckligt avstånd från våldsutövande. De framhävde även vikten av att respektera den våldsutsatta ungdomens autonomi. Trots deras initiala avståndstagande från våldsutövande uppvisade informanterna ofta en ambivalens och tenderade även att skambelägga den våldsutsatta när våldet kontextualiserats. Slutsats: Våldspreventionsprogram bör fokusera på att utbilda svenska ungdomar om samtliga våldsformer, och poängtera att våldshandlingar är oacceptabla oberoende situation eller intention. Vuxna som möter ungdomar som upplevt våld bör stödja ungdomen i att lämna relationen och visa respekt för att ungdomars nära relationer kan se annorlunda än vuxnas. / Background: Inter partner violence is a significant public health concern globally. Recent studies show that inter partner violence is most prevalent among adolescents (13-24 years). In Sweden, the research on the subject is somewhat limited. An important focus for future studies is to create an understanding of Swedish adolescents' perception of inter partner violence.  Aim: The study examined adolescents’ perception and understanding of romantic partnership between adolescents, violent behaviour and responsibility for inter partner violence. Method: Data collection took place through three separate focus group interviews (n = 13). The interviews were semi-structured and were based on a study-specific interview guide.  Results: According to the informants, adolescents often have unofficial romantic relationships. They showed great knowledge of coercion, but never mentioned sexual violence as a type of violence. They expressed sympathy for victims of inter partner violence, and emphasised the importance of respecting the autonomy of adolescents exposed to violence. Despite their initial disapproval of perpetration of violence, the informants often showed ambivalence and victim blaming tendencies when the violence was contextualised. Conclusion: Violence prevention programs should focus on educating Swedish adolescents about all types of violence, and emphasise that all acts of violence are unacceptable regardless of situation and/or intention. Adults who interact with adolescents who have experienced dating violence should be emotionally supportive and be understanding of the fact that adolescents' significant relationships may look different than adults’.