Bakgrund: Människans försvar mot omvärlden och patogena mikrober består av ett väl utvecklat immunsystem innehållande det medfödda immunsystemet, innate, som inte förändras nämnbart över tid samt det adaptiva immunsystemet som skapar minnesceller efter immunrespons på peptidantigen. Det medfödda immunsystemets receptorer binder främmande strukturer och agerar snabbt genom att skapa inflammatorisk respons. Människans adaptiva immunsystem har celler som tar upp, bryter ned och via major histocompatibility complex (MHC) presenterar peptidantigen för T-celler. T-celler behöver flera stimuleringsvägar för att starta immunrespons. Immunsystemets celler kontrolleras så immunologisk tolerans upprätthålls. Autoimmunitet orsakas troligen av genetisk känslighet där den genetiska dispostitionen inte kan upprätthålla immunologisk tolerans vid trauma. Alopecia areata och vitiligo är de enda kända autoimmuna hudsjukdomarna som inte är antikroppsmedierade. Sjukdomarna drabbar 1 – 2 % av befolkningen. Hårfolliklar attackeras av autoreaktiva T-celler vid alopecia areata vilket ger håravfall. Vitiligo ger depigmenterade hudområden orsakat av autoreaktiva T-celler som förstört melanocyter. Sjukdomarna behandlas med immunsuppressiva läkemedel lokalt på huden eller systemiskt. Syfte: Examensarbetet syftade till att erhålla en djupare kunskap rörande likheter och skillnader i mekanism mellan de autoimmuna hudsjukdomarna alopecia areata och vitiligo samt undersöka och besvara frågeställningen vilken effekt olika typer av immunsuppressiv behandling har vid dessa sjukdomar.  Metod: Examensarbetet är en litteraturstudie som baseras på sex stycken vetenskapliga artiklar framsökta ur databasen PubMed genom flera sökningar. Sökningarna avgränsades genom användande av bl.a. sökorden alopecia areata, vitiligo, treatment, tacrolimus och janus kinase. Resultat: Studie 1 och 2 utvärderar systemisk puls-behandling med glukokortikoider. Patienterna i studie 1 hade alopecia areata med omfattande håravfall och behandlingsrespons sågs hos många patienter. Vitiligo-patienterna i studie 2 uppvisade minskad sjukdomsaktivitet vilket ses i färre nya lesioner samt repigmenterade lesioner, dock ses ingen repigmentering hos en del patienter. Studie 3 och 4 utvärderar lokal behandling med takrolimus-salva. Patienter med vitiligo i studie 3 fick viss repigmentering av lesionerna och patienterna med alopecia areata i studie 4 fick delvis håråterväxt. Effekten av oralt administrerade januskinas-hämmare utvärderas i studie 5 och 6. Studie 5 visar att många patienter med alopecia areata fått mycket håråterväxt vid behandlingens slut och studie 6 påvisar behandlingsrespons hos hälften av vitiligo-patienterna där repigmentering främst ses på hudområden exponerade för solljus. Slutsats: Litteraturstudien visar att olika typer av immunsuppressiv behandling kan lindra sjukdoms-utbrott samt förkorta sjukdomstid vid de autoimmuna hudsjukdomarna alopecia areata och vitiligo. Immunologiskt sett har sjukdomarna liknande sjukdomsmekanismer genom inflammatorisk respons som ger aktivering av autoreaktiva T-celler. Behandlingsresistensförekommer och därför behövs fortsatt forskning kring sjukdomsmekanismer och nya läkemedel. / Humans are depending on a functional immune system that provides defense against microbes and other things in our environment that can harm us. The skin is the largest and the heaviest of our organs. It’s important to have a barrier between the inner functions of the body and the world outside. The innate immune system specificities are recognition of microbes and damage. The adaptive immune system includes B and T cells which develops from stem cells in the bone marrow. The mature B and T cells are tested for self-tolerance before they are released. Having a functional immune system needs immunologic cells with immunologic tolerance. Immunologic tolerance demand B and T cells to know the difference between self antigens and pathogens.  Autoimmunity is probably caused by genetic susceptibility under influence of trauma such as local tissue injury and infection. The trauma cause imbalance in the immune system and gives an autoimmune response with activated T cells reacting on self antigens. Autoimmune diseases can be systemic or organ specific and different mechanisms cause the damage of tissue. Diseases caused by autoimmunity tend to be chronic, self-perpetuating and progressive. Alopecia areata and vitiligo are autoimmune skin diseases which gives hair loss and depigmentation. Hair loss in alopecia areata is caused by autoimmune T cells attacking hair follicles and depigmentation in vitiligo is caused by destruction of melanocytes by autoimmune T cells. The diseases can’t be cured but immunosuppressive therapy can reduce disease activity and give faster recovery.  The aim of this literature study was to get a deeper knowledge about the autoimmune skin diseases alopecia areata and vitiligo, and evaluate the efficiency of different immunosuppressive therapies used against alopecia areata and vitiligo. Found six scientific articles from the database PubMed through several searches. The searches were delimited by use of the keywords alopecia areata, vitiligo, treatment, tacrolimus and janus kinase.  Studies 1 and 2 evaluate systemic pulse management with glucocorticoids. The patients in study 1 had alopecia areata with extensive hair loss and treatment reactions were seen in many patients. Vitiligo patients in study 2 show reduced disease activity as seen in fewer lesions as well as repigmented lesions, however, no repigmentation seen in some patients. Studies 3 and 4 evaluate local treatment with tacrolimus ointment. Patients with vitiligo in study 3 received some repigmentation of the lesions and the patients with alopecia areata in study 4 received partial hair regrowth. The effect of orally administered janus kinase inhibitors is evaluated in studies 5 and 6. Study 5 shows that many patients with alopecia have received a lot of hair regrowth at the end of treatment and study 6 shows treatment response in half of vitiligo patients where repigmentation is mainly seen in sunlight exposed areas.  The literature study shows that different types of immunosuppressive treatment can relieve disease outbreaks and shorten disease in autoimmune skin diseases alopecia areata and vitiligo. Immunologically the diseases have similar disease mechanisms through inflammatory responses that provide activation of autoreactive T cells. Conclusion of this smallscale literature study is the need for further research on mechanisms of the diseases and research on therapies because therapy resistance is seen in both diseases although many patients responded to the immunosuppressive therapies.

Bakgrund: Takrolimus (Tac) används främst som immunsuppressivt läkemedel genom oral behandling efter organtransplantation, framför allt levertransplantation och njurtransplantation. Tac administreras som andrahandsbehandling för medelsvår och svår atopisk dermatit genom topikal behandling med två olika styrkor 0,1% och 0,03%. Det har länge varit kontroversiellt om Tac är cancerframkallande och om det kan påverka cellcykeln. Syfte: Studien avser att redovisa förekomsten av cancerfall kopplat till långtidsanvändning av Tac för behandling för atopisk dermatit.  Metod och material: Examensarbetet utfördes som litteraturstudie där fyra kliniska studier analyserades. De fyra vetenskapliga studierna hämtades från databasen PubMed med sökorden ”tacrolimus cancer development” och ” tacrolimus atopic dermatitis”.  Resultat: Resultatet från de fyra kliniska studier som undersökte cancerrisken vid exponering för Tac vid behandling av atopisk dermatit visade att Tac svagt ökar risken för hudcancer. En av studierna visade att Tac ökar risken för T-cellslymfom, för användning av Tac och T-cellslymfom blev riskkvoten HR=3,13 (95%CI, 1,41 till 6,94), (P = 0,005). Studie tre som genomfördes hos barn visade att Tac inte ökade risk för cancer bland barn. I studie fyra framgick att incidensfrekvens (IR) ökade för alla lymfom och kutana T-cellslymfom (CTCL) ökade i takt med ökande av Tac dosen. I studie ett diagnostiserades 13 studiedeltagare med icke-melanomhudcancer (NMSC) bland 4761 vuxna. Patienter med ljus hy och med åldern över 50 år hade högre risk att drabbas av NMSC.    Slutsats: De utvalda studierna visade att cancerrisken vid utvärtes applicering av Tac för atopisk dermatit-behandling är låg men det finns ändå en liten risk på grund av att den systemiska exponeringen ökar när kroppsytan och appliceringsområde ökar. / ABSTRACT Background: Tacrolimus (Tac) is mainly used as an immunosuppressive drug through oral treatment after organ transplantation, especially liver transplantation and kidney transplantation. Tac is administered as a second-line treatment for moderate and severe atopic dermatitis through topical treatment with two different strengths 0.1% and 0.03%. It has long been controversial whether Tac is carcinogenic and whether it can affect the cell cycle. The aim: The study intends to report if the occurrence of cancer cases is linked to the long-term use of Tac for the treatment of atopic dermatitis Method and material: The degree project was carried out as a literature study where four clinical studies were analyzed. The four scientific studies were retrieved from the PubMed database with the keywords "tacrolimus cancer development" and "tacrolimus atopic dermatitis". Results: The results from the four clinical studies that investigated the cancer risk after exposure to Tac in the treatment of atopic dermatitis showed that Tac slightly increases the risk of skin cancer. One of the studies showed that Tac increases the risk of T-cell lymphoma, use of Tac and T-cell lymphoma resulted in HR=3.13 (95%CI, 1.41 to 6.94), (P = 0.005). Study number three conducted in children showed that Tac did not increase the risk of cancer among children. In study number four, it appeared that incidence rate (IR) increased for all lymphomas and cutaneous T-cell lymphoma (CTCL) increased as the Tac dose increased. In study number one, 13 study participants were diagnosed with non-melanoma skin cancer (NMSC) among 4761 adults. Patients with fair skin and aged over 50 years had a higher potential to suffer from NMSC.   Conclusion: The selected studies showed that the cancer risk with topical application of Tac for atopic dermatitis treatment is low, but there is still a small risk because the systemic exposure increases as the body surface and area of application increases.