I studien undersöks hur socialtjänsten i mindre kommuner kan arbeta med personer som befinner sig i prostitution. Införandet av förbud mot köp av sexuella tjänster har lett till att socialtjänsten blivit en av de myndigheter som bär det främsta ansvaret för arbetet med personer som befinner sig i prostitution. Tillsammans med andra myndigheter och organisationer är tanken att socialtjänsten ska samverka för att stärka och effektivisera arbetet. Källor som används i studien tyder på att prostitution är ett storstadsfenomen och de mindre kommunerna kan glömmas bort i forskning. I studien intervjuades därför anställda inom socialtjänsten i mindre kommuner så de kunde dela med sig av sina upplevelser och erfarenheter. Resultatet visade att samtliga informanter sällan kom i kontakt med personer som befann sig i prostitution och de kunde inte uppskatta hur många individer det rörde sig om i kommunen. Samtliga informanter angav att de saknade handlingsplaner, rutiner, metoder och fungerande samverkan med andra aktörer avseende prostitution. Arbetsmetoderna anpassades individuellt utifrån individens behov och beprövade metoder togs ofta från andra ärenden. Studiens slutsatser är att det kunde saknas kunskap om prostitution hos myndigheter och allmänheten, vilket kunde leda till att personer sällan sökte stöd och att socialtjänsterna i mindre kommuner saknade standardiserade lösningar. Vidare drogs slutsatserna att prostitution kunde skildras som ett lågprioriterat område inom socialtjänsten i mindre kommuner. Samtidigt kunde det finnas ett positivt synsätt hos informanterna att utveckla sina kunskaper, expertis och sprida information om ämnet till allmänheten. Förslag på framtida forskning vore således att undersöka om det skett någon förändring inom området.