Denna C-uppsats undersöker den svenska journalistkårens brist på mångfald. Den forskningsmetod som används är kvalitativ. I arbetet genomförs en fallstudie av en redaktion där samtliga reportrar och även chefredaktören samt Vd:n för Direktpress Stockholm intervjuas. Teorin bygger på forskning om mångfald inom journalistiken och utgår bland annat ifrån teoretiska ramverk utvecklade av samtida medieforskare såsom Gunilla Hultén, Gunnar Nygren och Kent Asp. Den kvalitativa metoden inbegriper semistrukturerade intervjuer enligt Steinar Kvales och Svend Brinkmanns etablerade mall. Med hjälp av intervjuerna söker denna C-uppsats svara på frågeställningarna: - Hur resonerar redaktionsmedlemmarna kring mångfaldsfrågor inom deras yrkeskår? - Varför behövs en större mångfald inom journalistyrket? - Hur kan man skapa en större mångfald inom journalistyrket? - Hur resonerar redaktionsmedlemmarna kring mångfaldsfrågor i sin egen rapportering? - Hur kan man arbeta för att ge plats åt en större mångfald i sin rapportering? Uppsatsens resultat visar att respondenterna var medvetna om mångfaldsproblematiken inom journalistkåren. Att aktivt jobba för en förändring upplevdes som svårare, bland annat därför att problematikens grund är komplicerad att identifiera: problematiken kan sägas ligga redan i utbildningen, men likväl hos reportrar, redaktion och i de ekonomiska förutsättningarna. Att en redaktion består av folk med olika bakgrund var ändå eftertraktat. Detta därför att olika bakgrund ger olika perspektiv och fler förgreningar ut i samhället. Detta ger en stor kunskapsbas att skapa nyheter från. Den undersökta redaktionen går däremot att betrakta som homogen. Samtliga hade en journalistutbildning, de flesta var i ungefär samma ålder och de bodde i Stockholms innerstad eller i närförort till Stockholm.  Respondenterna gav utförliga svar på hur man kan gå tillväga för att ens egen rapportering ska ge mångfald. Detta gör man bland annat genom att låta olika personer komma till tals – ett tankesätt som man bör bära med sig, för annars är det lätt hänt att man bara speglar den ”vita medelklassen”.