I denna studie har tio undersökningsdeltagare sett tio klipp från skräckfilmer som alla innehåller jumpscare-scener, det vill säga scener med plötsliga förändringar som används för att ge tittare en skrämselupplevelse. Undersökningsdeltagarna har för varje klipp fått värdera både i ett bildformulär och i ord hur pass skrämda de blev och vad de tror var anledningarna till det. Jumpscare-scenerna som användartestet bestod av har alla olika komponenter som utmärker dem för att det skulle vara möjligt att se vilka komponenter som bidrog mest till att skrämmas. Begreppen pre-scare, precise-scare och post-scare har utvecklats och använts i undersökningen för att förklara de olika temporala delarna av en jumpscare-scen. Studien utgår bland annat från den så kallade Startle reflexen, som utlöses på grund av plötslig och stark stimuli och audio-visuellinriktad litteratur som exempelvis Chions Audio-Vision. Resultaten visar bland annat att de mest skrämmande jumpscare-scenerna har långa, obehagliga uppbyggnader med lågfrekventa ljud eller musikstycken i prescare- momentet och ett så starkt, oväntat, högfrekvent ljud i precise-scare-momentet som möjligt. De innehåller ofta dissonant och oregelbunden musik och röster samt skrik förstärker även skrämseleffekten eller den så kallade startle-reflexen.