Uppsatsen riktar fokus på socionomers bild av ansvarsfördelning kring samverkan mellan välfärdssamhällets aktörer, inom det sociala trygghetssystemet. För att minska risken att klienter faller mellan stolarna. Studiens material grundas i ett fiktivt fall där individen blir slussad mellan olika aktörer och riskerar att falla mellan stolarna. Materialet samlades in med hjälp av vinjettmetodik inom ramen för ett enkätutskick. Resultatet av studien kopplades till teorier om samverkan och copingstrategier som beskriver socionomernas bemästringsförmåga. Slutsatsen av studien var att socionomerna ansåg att klienter som hänvisas mellan välfärdssamhällets aktörer var vanligt förekommande. På grund av hög arbetsbörda och stress hade socionomerna problem med att stötta individerna. Det resulterade i att individerna som befann sig i gränslandet mellan olika aktörer inte fick det stöd som de behövde. Detta kunde på sikt leda till att en redan utsatt individ som befann sig i gränslandet mellan olika aktörer drabbades av en dubbel utsatthet, då den riskerade att falla mellan stolarna i det svenska trygghetssystemet.