Den här uppsatsen undersöker Uppsalas life science-kluster, i syfte att kartlägga vilka fördelarföretag upplever med att befinna sig här och även vilka brister de ser. I likhet med mycketannan forskning på kluster har Porters diamantmodell utgjort den teoretiska grunden fördenna uppsats, eftersom den illustrerar de huvudsakliga komponenterna i kluster. För attgenomföra studien intervjuades ett urval av representanter från Uppsalabaserade företag inomlife science. Intervjuerna var semi-strukturerade, då uppsatsen har en kvalitativ ansats. Ettantal fördelar och brister framkom. De främsta fördelarna med klustret visade sig varaaffärsmiljön, stadens rykte, universiteten, kompetensförsörjning och infrastrukturen. Bristernavar framför allt var brist på kapital och eventuellt kompetent personal, svårigheter attrekrytera utländsk personal och avsaknad av vissa sorters life science-företag. När resultatensedan kopplades till teorin uppdagades både vissa överenstämmelser och vissa skillnader. Detfanns alltså diskrepans mellan hur diamantmodellen förklarar kluster och hur företag iverkligheten ser på Uppsalas kluster.