Studien undersöker huruvida kvinnliga planerare genom sina egna erfarenheter av den fysiska miljön, bidrar till ett ökat fokus på genusperspektiv vid planeringen av den fysiska miljön. Därmed undersöks och problematiseras om ett ökat antal kvinnliga planerare resulterar i större fokus på genusfrågor. Uppsatsen har en feministisk- och organisationsteoretisk bas, empirin består av fyra kvalitativa intervjuer med kvinnliga planerare inom den kommunala planeringsorganisationen. Insamlingen av materialet fokuserar främst kring planerarnas upplevelse av samhällsplaneringens organisation och process. Av empirin framgick att de kvinnliga planerarna inte tenderade att uppfatta sig själva som innehavare av en särskild roll för att främja genusmedveten planering. De uppfattade att planeraryrket och de praktiserande planerarna har en gemensam bas genom deras utbildning. Vidare framgick att de kvinnliga planerarna tillämpade olika typer av strategier för att få igenom olika beslut de upplevde som extra värdefulla. Utifrån empirin kunde synliggöras tendenser till manlig norm och dikotomt tänkande inom planeringspraktiken där vissa värden skådas som varandras motsatser samt tendenser till hierarki dem emellan. Studien av planeringens organisation visar att det kan att finnas könssegregerande processer inom den, framförallt en vertikal segregering, det vill säga en hierarkisk sådan. Det kan hämma den kvinnliga planerarens tillgång till makt och inflytande.