Denna studie syftade övergripande till att ta reda på vilka sätt högläsning används som pedagogiskt verktyg i gymnasieskolan, och mer specifikt till att ta reda på hur de medverkande lärarna reflekterar kring högläsning, hur lärarna reflekterar kring högläsningsprocessen (före, under och efter högläsning) samt att ta reda på vilka slags texter som högläses och hur dessa väljs ut. Undersökningen baserades på halvstrukturerade intervjuer med åtta gymnasielärare och resultaten som studien uppvisade analyserades utifrån diskursanalys som metod, och kopplades till den tidigare forskning och de teoretiska utgångspunkter studien vilar på. Resultaten av undersökningen visade att de tillfrågade gymnasielärarna reflekterar kring högläsning som en metod att använda som introduktion till arbetsområden. Lärarna menade också att metoden används om de vill väcka elevers intresse, engagemang och läslust genom att välja litteratur eleverna tycker om, och om de vill arbeta språkutvecklande, genom att välja litteratur som utmanar eleverna språkligt och innehållsmässigt. Samtliga lärare poängterade lärarens roll vid arbete under och efter högläsning, där de framhöll läraren som språklig förebild. Några av lärarna reflekterade kring förberedelser innan högläsning, men många framhöll tiden som ett hinder. Huruvida högläsning är något som främst läraren bör ägna sig åt, eller något som eleverna bör göra, resonerar lärarna lite olika kring, men samtliga av de medverkande lärarna menar att de högläser för sina elever när innehållet i texter är det väsentliga.