<p>Som polis kan det hända att man ställs inför en folksamling som stör den allmänna ordningen och då är det nödvändigt att veta hur man ska agera samt vilka brott som folksamlingen kan göra sig skyldig till. I den här studien har vi gjort en sammanställning av relevant lagstiftning som rör upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten samt undersökt hur denna används i realiteten. Något som inledningsvis lockade vårt intresse att studera just dessa brott, var att det fanns få rättsfall om dem från högre instanser. Funderingar kring huruvida lagstiftningen, tillämpningen av paragraferna eller krav på bevisningen var oklar väcktes då och vi beslutade oss för att försöka bringa klarhet i frågan. Ett underlag till rapporten, förutom lagstiftning och litteratur i ämnet, har hämtats från polismyndigheterna i Stockholms län, Västra Götalands län och Östergötlands län samt från åklagarkammarens enhet i Stockholm och åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Malmö. I rapporten har framkommit ett antal problem med den praktiska tillämpningen av paragraferna. Ett betydande problem är att det ofta rör sig om flertalet personer som begår brott, varpå det är svårt för polisen att lagföra samtliga deltagare på grund av bristande resurser. Även bevisproblem kan uppstå, d v s svårigheter att styrka vem som gjort vad i folksamlingen. Ett annat problem är att polisen ibland har bristande utbildning på området, och därför aktualiseras frågan om ordningsstörande brott endast i samband med demonstrationer.</p>

<p>Denna rapport handlar om att försöka åskådliggöra lagstiftningen kring användandet av handfängsel. Under polisutbildningen har vi upptäckt att lagen inte är helt enkel att förstå. Det har visat sig att lagen tolkas på olika sätt av olika personer. Vi känner oss därför osäkra på vad som verkligen gäller och vill reda ut detta. Syftet med rapporten är att klargöra vad lagstiftningen säger kring polisens användning av handfängsel. Samt även att ge en inblick i hur denna lagstiftning tolkas av poliser i yttre tjänst. För att ta reda på vad lagstiftaren har tänkt har vi studerat lagtext, propositioner till lagarna, JO-beslut samt annan litteratur som behandlar ämnet. Vi har även genomfört samtal med nio poliser i yttre tjänst. Detta för att få en bild av hur lagen tillämpas i praktiken. Vi har först presenterat vad lagen säger och vid vilka tillfällen en polisman får belägga en person med fängsel. Under diskussionsavsnitten har vi jämfört lagstiftningen med resultaten av våra samtal med poliser i yttre tjänst. Sammanfattningsvis kan sägas att polismännen vi samtalat med tolkar lagstiftningen på olika sätt. Vissa använder det mindre restriktivt än andra. De flesta menar dock att situationerna då handfängsel får användas är självklara och ser inga större problem med detta.</p>

<p>Har du någon gång brutit mot gällande lagstiftning som en polis uppmärksammat men ändå valt att inte rapportera dig för? Efteråt så har du kanske ställt dig frågan, varför fick jag inga böter? Det finns en förklaring, polisen har använt sig av institutet rapporteftergift. Institutet ger poliser i det vardagliga arbetet möjlighet att själva fria eller fälla. Vad var det då som i ditt fall gjorde att du inte blev rapporterad, berodde det på vilken sida av sängen som polismannen vaknade på eller vad? Svaret på varför just du fick rapporteftergift går inte att hitta i vår rapport men vi hoppas att du finner en bra förklaring. Således handlar vårt arbete om att klargöra hur polisen ska använda rapporteftergift utifrån lagstiftningen och hur rapporteftergift faktiskt används praktiskt i det dagliga polisarbetet. Vi har två stycken frågeställningar. Den första behandlar hur det är tänkt att rapporteftergift ska användas enligt lagstiftningen och den andra behandlar hur rapporteftergift används i praktiken och vilka attityder till den som finns hos poliser i yttre tjänst. Den första frågan besvaras med hjälp av litteratur och den andra frågan besvaras med hjälp av enkäter som ställs mot en motsvarande enkät som gavs ut 1988 av Rikspolisstyrelsen. Vi kommer dels fram till att kunskaperna om rapporteftergift varierar hos poliserna och att vissa till och med kan tänka sig bryta mot uppsatta regler som finns för rapporteftergift.</p>

<p>För att den svenska vargstammens överlevnad skall kunna säkras så måste 500 individer finnas inom rikets gränser. Vargen har gått från att ha varit nästintill utrotad till att den förekommer i allt större utsträckning. Detta har medfört att den illegala jakten efter varg har ökat. Jag kommer därför att i detta arbete försöka förstå hur detta brott kan förebyggas genom att utgå från rutinaktivitetsteorin och sedan beskriva de tre faktorerna i brottet (polis, varg och jägare). Detta leder slutligen ut i konkreta förslag på hur brottet kan förebyggas.</p>

<p>Polislagen 20 a § är relativt ny, lagen trädde i kraft 1 juli, 2006. PL 20 a § ger polismannen på fältet möjlighet, att under vissa omständigheter och med eget beslut, undersöka ett eller flera fordon efter vapen och andra farliga föremål på samma sätt som man tidigare endast kunnat göra på personer genom kroppsvisitation. Polislagens tillägg tillkom efter att man upptäckt att det ute i samhället finns stort omlopp av illegala vapen, speciellt i kriminella kretsar. Vapenhanteringen har även sjunkit i åldrarna, man har gjort vapenbeslag på personer som är ner till 16-17 år. De kriminella personer och grupper som innehar illegala vapen rör sig oftast i fordon och över hela landet, fordonen används ofta som förvaringsplats för vapen då det innan PL 20 a § tillkomst behövts beslut från en förundersökningsledare och även en misstanke om brott. För att kunna förebygga detta har PL 20 a § arbetats fram för att komplettera nuvarande lagstiftning och utöka möjligheterna för polisen att med låg misstanke söka efter vapen och farliga föremål och i förlängningen, förebygga allvarliga brott mot liv och hälsa.</p>

<p>Vad krävs för att en person ska anses som ”skäligen misstänkt” och hur påverkar det polisers och åklagares arbete? I följande rapport har vi gjort en granskning av begreppet ”skälig misstanke”, vad det innebär, hur bedömningar av omständigheter runt detta begrepp görs och vilka beslut om tvångsmedel som kan tas därefter. Vi har utgått från litteratur, lagtext samt JO´s avgöranden. För att få en bild av huruvida avsaknaden av en definition av begreppet upplevs som ett problem hos polis och åklagare har vi även hållit några kortare intervjuer. Trots avsaknaden av en klar definition på begreppet uppfattas detta inte som ett problem enligt de vi intervjuat. ”Skälig misstanke” är en av de fyra misstankegraderna som används i processrätten, vilken bl.a. innebär att förundersökningen i detta skede tar en ny inriktning, från att ha varit en spaningsverksamhet eller ingripande så går det nu över till ett utredningsstadium inriktad på en person, detta möjliggör för polis och åklagare att använda sig av tvångsmedel enligt rättegångsbalken. Justitiedepartementet har i en tidigare utredning behandlat frågan om huruvida en definition av begreppet skulle underlätta, men kommit fram till att det inte går att komma närmare en definition samt att det inte är lämpligt att försöka ytterligare precisera begreppet.</p>

<p>Den första januari 2005 antog riksdagen en ny lag som skulle komma att ge svensk polis ytterligare ett verktyg i dess arbete mot rattfylleri. Meningen med lagen är att man på ett enkelt sätt ska kunna hindra påverkade personer att framföra motorfordon både före körning och efter ett rattfylleribrott där man misstänker att personen kommer att fortsätta sin färd med fordonet. Vårt arbete syftar till att redogöra för hur lagen ska tillämpas, hur poliser på myndigheterna i sitt arbete använder sig av lagen och hur de upplever att lagen är att arbeta efter. Vi ville även undersöka om den har visat sig vara ett bra verktyg eller inte. Vi har i arbetet undersökt varför lagen kom till och hur man tidigare arbetade. Vi har läst förarbeten till lagen samt diverse litteratur för att få bakgrund till detta, samt få en grund till hur den ska tillämpas. Genom att intervjua ett antal poliser på olika orter i Västernorrlands län har vi försökt skapa oss en bild på hur arbetet i samband med rattfylleri går till. Särskilda skäl måste föreligga för att polisman skall kunna omhänderta fordonsnycklar och där har vi sett stora likheter med begreppet ”skälig misstanke”. Eftersom skälig misstanke är ett begrepp alla poliser är väl bekanta med så blir det lättare att tillämpa lagstödet praktiskt om man är medveten om vad de båda begreppen har gemensamt. Då vi tycker att lagen ska tillämpas oftare så måste den vara enkel att förstå.</p>

<p>Detta fördjupningsarbete handlar om polismans rätt att förverka och förstöra alkohol. Vi tror att vi kommer att behöva den kunskapen i polisyrket. Förut så var det bara domstolen som fick förklara föremål förverkade. Nu har både åklagare och polis möjlighet att besluta om förverkande. Syftet med arbetet är att ta reda på vilken lagstiftning som finns och hur den efterlevs i det praktiska polisarbetet. För att ta reda på detta har vi studerat lagstiftningen och genomfört intervjuer vid två polismyndigheter. Lagstiftning om alkohol och förverkande och polismans rättigheter och skyldigheter finns i lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker mm (1958:205) när det finns någon som är tilltalad för brott, lag om förfarandet i vissa fall vid förverkande mm (1986:1009) när det inte finns någon som är tilltalad för brottet och reglerna i 48 kap rättegångsbalken när det gäller förverkande vid föreläggande av ordningsbot. Rikspolisstyrelsen har en föreskrift. Polisman får besluta om ett omedelbart förverkande i vissa situationer och om att förstöra alkohol. Våra slutsatser är att polismyndigheterna arbetar lagenligt, men att tillämpningen kan se olika ut, bland annat beroende på vem, var och i vilket sammanhang alkoholen dricks. Lagstiftningen kring detta kan upplevas som svår att förstå.</p>

<p>Detta arbete behandlar polisens möjlighet att använda sig av förenklad förundersökning enligt Rättegångsbalken 23:22. Arbetet belyser även om ett mer frekvent användande av förenklade förundersökningar skulle underlätta polisens utredande verksamhet när det rör sig om enklare brott. I arbetet ställs också frågan: ”Varför förenklade förundersökningar inte används i större utsträckning?” Svaret blev inte bristen på straffprocessuella tvångsmedel utan som JO påpekat: ”svensk polis har bristfälliga juridiska kunskaper som skulle kunna medföra att rättssäkerheten drabbas om man inte är tillräckligt försiktig”. Det är därför, enligt min uppfattning viktigt att detta problem belyses och åtgärdas så fort som möjligt d.v.s. att bristerna i de juridiska kunskaperna hos dagens svenska polis åtgärdas genom vidare utbildning eller liknande där så erfordras. Det finns enligt min uppfattning inget tvivel om att om svensk polis i större utsträckning än idag, skulle använda sig av förenklade förundersökningar så skulle fler brott klaras upp och i samband med det skulle trycket på våra svenska utredningsavdelningar minska. Det i sin tur skulle kunna innebära att de får tid till att göra både fler och bättre utredningar. Vilket då skulle kunna innebära att en sak som tidigare bedömts vara en risk för rättssäkerheten i Sverige så som förenklade förundersökningar. Istället gör att rättssäkerheten förstärks, genom att fler brott klaras upp, samt att fler utredningar blir mer noggrant utredda.</p>

<p>Skulle du våga vittna, ställa upp och berätta om vad du sett och vet, om du visste att det skulle leda till hot eller andra åtgärder från gärningsmannen? Det råder vittnesplikt i Sverige med ett fåtal undantag. Vittnen utgör en viktig del i vårt rättsystem och de har ett stort ansvar. Det är viktigt att kunna informera ett vittne om vad för slags skydd under en rättsprocess som är tillgängliga om en hotbild skulle föreligga. Som vittne kan man vara väldigt utsatt för påtryckningar av olika slag och hur dessa kan förebyggas och reduceras framkommer i denna rapport. Genom utredningar visar det sig att våld och hot främst förekommer i samband med organiserad brottslighet och mellan bekanta personer. Men det har även blivit allt vanligare att våld och hot mot vittnen även riktas från andra håll och det är därför angeläget att hålla jämna steg med brottsutvecklingen. Genom att programmet om nationell personsäkerhet har tillkommit presenterar man en förstärkning av redan befintliga skyddsåtgärder för vittnen. Det föreligger vissa krav för inträde i programmet men väl inne i programmet finns en mängd olika åtgärder att tillgå. Vårt syfte med denna rapport har varit att belysa hur personsäkerheten för vittnen ser ut i dagsläget och om det fungerar som tänkt. Vi införskaffade kunskap om det genom bl.a. genom att samtala med två personer angående personsäkerhet. Den ena personen har varit med och skapat personsäkerhetsprogrammet och den andra personen lever med en hotbild över sig.</p>