<p>Begrepp som används i samband med polisens underrättelse i 23:18 kan missförstås. Begreppet delgivning används ofta men inte alltid i den rätta bemärkelsen. Rapportens syfte är att redogöra för den lagstiftning som finns om delgivning genom att förklara vad den innebär samt beskriva de förfaranden som ska efterlevas. Särskilt ska den beskriva polisens tillämpning av underrättelse och delgivning enligt rättegångsbalkens (RB) bestämmelser i 23:18 och Förundersökningskungörelsen (FUK) 12 § a. I det inledande kapitlet redogörs den lagstiftningen som finns i RB, FUK och Delgivningslagen (DelgL). Vidare beskrivs slutunderrättelsens dokumentation som ska utföras av polis men också åklagarens skyldighet vid underrättelse enligt 23:18. En empirisk undersökning har gjorts på stationen i Karlstad och i Bollnäs för att få en bild av hur polisens arbete med underrättelse fungerar i praktiken. Vi tror att de slutsatser vi har kunnat dra utifrån de svar vi fått, ger en bild av den polisiära tillämpningen av aktuella regler. Lösbrev används inte i den utsträckning som är möjlig och informationen om att förenklad delgivning kan komma att tillämpas meddelas felaktigt muntligen. Ett korrekt handhavande av dessa skulle öka genomströmningen i rättskedjan, framförallt vad gäller så kallade mängdbrott.</p>

<p>Forskning visar att svensk polis skjuter mycket sällan med stöd av sin laga befogenhet. Istället tvingas polismännen skjuta när ingripandesituationen har utvecklats till en nödvärnssituation. I en sådan situation befinner sig polismannen under påverkan av allvarlig stress varvid dennes psykiska, mentala och känslomässiga förmåga kan vara kraftigt begränsad. Ökar polisens medvetenhet om sina möjligheter att bruka sitt vapen i ett tidigare skede med stöd av laga befogenhet kan dödsskjutningar undvikas. Regler om den svenska polisens skjutvapenanvändning i laga befogenhet finns angiven i SkjutK 2 §. Paragrafen tar sikte på de fall då polismannen utan att nödvärn/nöd föreligger själv kan besluta om ett ingripande med sitt skjutvapen. Det finns tre fall då en legal vapenanvändning kan tillämpas i enlighet med SkjutK 2 §. Vi har valt att kalla dessa för gripandefallet, rymningsfallet och omhändertagandefallet. De första två fallen avser situationen då någon ska frihetsberövas för någon av de 27 brott som paragrafen omfattar eller rymmer från ett sådant frihetsberövande. Även försök och förberedelse till dessa brott kan möjliggöra polisens vapenbruk. Det tredje fallet; omhändertagandefallet avser en situation då någon som omhändertagits eller skall omhändertas, visar sig vara psykiskt störd eller inneha ett vapen. Genom att i detalj förklara rekvisitens innebörd också med hjälp av schematiska bilder underlättas tolkningen av de svårtolkade och något föråldrade bestämmelserna.</p>

<p>Syftet med denna rapport är att redogöra för handläggningen av anmälningar om brott av polisman, från att en anmälan inkommer till dess att åtal sker. Denna rapport har också för avsikt att, beskriva brottet tjänstefel och särskilt skillnaden mellan ringa och normalgraden av tjänstefel samt redogöra för disciplinpåföljderna. Rapporten avgränsar sig till att beröra handläggningen av brott där polisman är anmäld för brott. Allmänhetens förtroende för utredningsförfarandet vid brottsanmälningar mot polis (internutredningar) har genom åren aktualiserats vid ett flertal tillfällen. Inledningsvis i rapporten kommer en sammanfattning av resultaten av de statliga utredningar som gjorts, från år 1975 till och med år 2007. Generellt sett har de utredningar som gjorts varit relativt eniga om att inga större förändringar av internutredningsförfarandet är nödvändiga. Däremot finns det vissa förbättringar att göra för att öka allmänhetens förtroende för internutredningsförfarandet. Resultatet av studien pekar på att det nuvarande internutredningsförfarande har få brister vad gäller objektivitet och rättssäkerhet. Dock kan vissa förbättringar göras, främst avseende öppenhet och information om hur dessa utredningar bedrivs. Dessutom redogörs för de författningar och föreskrifter som styr internutredningsförfarandet. För att belysa gränsdragningsproblematiken mellan ringa och normalgraden av tjänstefel har en sammanfattning av domar gjorts. Dessa berörs ytterligare i diskussionen kring brottet tjänstefel.</p>

<p>När polis och Åklagare utreder brott så styrs utredningen till stor del framåt med hjälp av misstankegrader som riktas mot en händelse eller mot en person. Med hjälp av dessa misstankegrader kan polisen använda sig av tvångsmedel för att underlätta utredningen på bästa möjliga sätt. Ett av de mer centrala begreppen som rör misstankar är skälig misstanke, vilket jag har valt att titta närmare på i detta arbete. Som blivande polis känner jag att det är av stor vikt att skaffa mig kunskaper kring misstankegraderna så att jag i framtiden kan känna mig säker på begreppet. Utlåtanden ifrån JO, en intervju med en polis samt litteratur som behandlar begreppet har legat till grund för arbetets teoretiska del. Vid en närmare titt på yttranden från JO kan jag konstatera att det inte finns någon avgränsning för begreppet skälig misstanke. En del författare har försökt bestämma sannolikheten kring begreppet till mellan 30-50 procents sannolikhet för att personen är skyldig vid en skälig misstanke. Vid en intervju hänvisar min informant till magkänsla och erfarenhet snarare än en tydlig definition när han bestämmer sig för att en person är skäligen misstänkt. Eftersom jag anser att en vaghet i begreppet kan ge upphov till svepande tolkningar och egna slutsatser vore berörda personer behjälpta med en tydligare definition av begreppet. Huruvida det är möjligt att tydligare definiera begreppet är svårt att säga och något jag överlämnar till processrättsexpertisen.</p>

<p>Denna rapport behandlar om och när polisen får använda sig av brottsprovokation enligt nuvarande rätt samt innebörden och definitionen av detta begrepp. Avsikten att ge en överblick med hjälp av bland annat tidigare rättsfall, utlåtande från JK, HD samt JO av de rättsliga regler som gäller i Sverige och med hjälp av Internet och litteratur avseende USA: s lagstiftning. De regler som gäller i Sverige grundar sig i huvudsak på principerna att brottsprovokation inte är tillåtet samt att bevisprovokation får tillämpas vid en stark misstanke mot någon om ett redan begånget brott. En provokation får inte föranleda någon att begå brott som denne annars inte skulle ha begått. På grund av brist på lagregler så råder en osäkerhet avseende vad som är tillåtet respektive inte tillåtet vad gäller provokativa åtgärder. Behovet är därför stort att finna en klar och tydlig lagstiftning för polisens del för att de ska känna sig trygga i sin arbetsmetod och att intrånget i den personliga integriteten för medborgarna inte ska bli för omfattande. Det är viktigt att kunna se till möjligheterna och vad brottsprovokation skulle underlätta polisarbetet. Brottsprovokation – entrapment, finns tydligt reglerad i USA:s lag var stat för sig, och är känt i Sverige genom COPS och liknande program.</p>

<p>För att kunna straffas för en kriminaliserad gärning krävs det att vederbörande kan hållas an-svarig för den begångna handlingen. Psykiskt stördas förmåga att uppfatta vad som är rätt och fel är dock begränsade. Deras bristande uppfattningsförmåga gör att de har svårt att inse kon-sekvenserna av sitt handlande. Följaktligen har denna grupp särbehandlats i lagstiftningen avseende bestämmandet av ansvar och påföljd. Rapporten syftar till att beskriva dessa be-stämmelser samt studera eventuella lagförändringars inverkan. Problematiken som finns i nuvarande lagstift-ning talar för att de straffrättsliga bestämmelserna beträffande ansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare inte är tillräckliga, eftersom de inte alltid står i pro-portion till brottet. Dåvarande chefen för Justitiedepartementet gav i uppdrag till en utredning att se över nuvarande lagstiftning för att komma fram till vad som bör ändras. Sammanfatt-ningsvis konstaterades i utredningen att svårigheter uppkommer då allvarlig psykisk störning föreligger vid gärningstillfället men inte vid domstillfället samt att vårdtiderna inte alltid står i proportion till brottets svårhetsgrad. Förslaget innebär i stort att möjligheten att utdöma fäng-else till allvarligt psykiskt störda lag-överträdare skall finnas då synnerliga skäl föreligger i avseende på brottets straffvärde och övriga omständigheter. Kombinationen psykisk störning och brott är dock oerhört komplex vilket gör det svårt att skapa en heltäckande lagstiftning.</p>

<p>Det samhälle vi lever i idag är en föränderlig värld, något som både är positivt och negativt. Till de negativa sidorna hör ett hårdare samhällsklimat med en ny typ av organiserad, grövre brottslighet. Detta fick till följd att justitieminister Beatrice Ask i december 2007 lade fram ett kommittédirektiv där hon ville se en utredning om möjligheten för svensk polis att använda sig av nya provokativa åtgärder. Då vi skall bli poliser och detta var ett relativt okänt område för oss tyckte vi att det var intressant och värt ytterliggare studier. Vi valde att titta på begreppen bevis- och brottsprovokation som utgör två provokativa åtgärder bland flera. Vi ville bland annat se vad som skiljer de två begreppen åt, vilket lagstöd som finns för dessa samt hur åtgärderna används av polisen idag. Vi tittade på lagstöden men märkte ganska snart att sådana egentligen saknas för de här åtgärderna. Istället använder sig rättsväsendet till stor del av rättspraxis för att på ett korrekt sätt använda sig av provokation. NJA-fall visar på hur HD har dömt vid tidigare fall och det finns en röd tråd i domsluten, åtminstone fram till 2007 då HD plötsligt vänder helt om med avseende på straffansvarsfrågan! Intervjuer visar att kunskapen om användandet, och brukandet av de provokativa åtgärderna varierar mellan polismän och myndigheter i Sverige. Vi tror att brottsbekämpningen med de provokativa åtgärderna i form av bevisprovokation skulle effektiviseras med ett tydligt juridiskt lagstöd men att det idag inte finns något behov av att göra brottsprovokation lagligt.</p>

<p>Före 1900-talets början uppfattades barn som små vuxna och billig arbetskraft. I rapporten presenteras en historisk tillbakablick som visar att redan på tidigt 1900-tal började diskussionen kring unga brottslingars straffansvar ta form. Syftet med denna rapport är att undersöka om straffmyndighetsåldern skall sänkas eller bibehållas. Det inledande materialet till denna rapport hittades i Umeå universitetsbibliotekets arkiv. Efter en intressant undersökning i gamla lagböcker och lagtexter fann författarna svaret till när straffmyndighetsåldern blev satt till 15 år. Det togs därefter fram nya och relevanta argument samt teorier från olika slags litteratur. I resultatdelen presenteras olika argument för och emot en sänkning av straffmyndighetsåldern. Dessa åsikter kommer från verksamma poliser samt politiker, oberoende av blocktillhörighet. Argumenten underbyggs av forskning och studier som kan härleda till ämnet. I rapportens avslutande del redogör författarna för slutsatser och möjliga förslag till frågan angående straffmyndighetsåldern, detta genom personliga synpunkter och konkreta förslag.</p>

<p>Våga vittna projektet startade hösten 2005 av det lokala brottförebyggande rådet (BRÅ) iEskilstuna i samarbete med polisen. Anledningen till att starta upp ett sådant projekt var föratt både polisen och ungdomar reagerade på att ungdomar kände sig hotade och trakasseradedå de skulle vittna mot någon annan.Viktigt att vittna ville med sitt projekt belysa problematiken och även informera ungdomarvad de kan göra när de blivit utsatta för brott, upplysa de om hur de kan arbetabrottsförebyggande samt vad de kan göra för att förhindra att de blir utsatta för brott.Syftet med denna studie är att ta reda på hur arbetet med vittnesskydd och vittnesstöd kan fåungdomar att vittna. Vi har valt att genomföra ett flertal intervjuer med civila utredare ochpoliser i både Eskilstuna och Stockholm samt leta fakta genom litteraturinsamling ochinläsning av artiklar.Våga vittna och Viktigt att vittna är två projekt som gett väldigt goda resultat, genomprojekten anser de ansvariga att de har nått ut till ungdomarna och gett de unga en ökadkunskap. Det har visat sig att ungdomarna efter projektets genomförande självmant tagitkontakt med polis och andra forum för att diskutera och ställa frågor.Vi anser att både Våga Vittna samt Viktigt att vittna är två projekt som är mycket relevantaför att få unga att ta steget att våga vittna. Det är viktigt att vuxna upplyser de unga vad somhänder före, under och efter en rättegång. De unga ska få den hjälp de behöver då de ska deltai en rättegång</p>

<p>Denna rapport behandlar polisens fängselanvändning. Syftet med rapporten är att sammanställa befintlig lagtext och praxis samt att belysa problematiken kring lagarnas uppbyggnad. Vi har tagit del av lagtext, praxis, förarbeten, domar och poliser i yttre tjänsts åsikter för att belysa dessa områden. Vi har även granskat personalansvarsnämndens årsrapporter och konstaterat att mellan åren 1998-2007 så granskades endast fyra fall av felaktigt fängselbeläggande. Ett felaktigt fängselanvändande resulterar, enligt brottsbalkens regler, antingen i ett olaga tvång eller tjänstefel. Sammanfattningsvis så har vi dragit slutsatserna att lagen är otydligt formulerad, det finns en gråzon samt att det tycks ovanligt att poliser drabbas av påföljd vid ett felaktigt fängselanvändande.</p>