Bakgrund: Löpare drabbas ofta av olika överbelastningsskador, varför diskussionen om vilken löpstil en ska välja uppstått med ett ökande intresse hos allmänheten. Tidigare studier har visat att löpning på hälen genererar högre muskelaktivitet i Tibialis anterior och löpning på framfoten aktiverar Gastrocnemius i högre grad. Enligt vissa studier tycks biomekaniska skillnader kunna förutsäga vilka individer som riskerar att drabbas av olika skador. Syftet var att jämföra inomindividuella skillnader gällande muskelaktivitet och ledvinklar i nedre extremitet mellan löpning med hälisättning och löpning på framfoten. Metod: Två män, 28 och 29 år gamla med liknande träningsbakgrund sprang varsin gång med bägge löpstilarna, varpå den generella muskelaktiviteten och ett medelvärde av maxvärdena för ledvinklarna beräknades. Datainsamlingen gjordes med elektromyografi för muskelaktivitet och tröghetssensorer för 3D-rörelseanalys. Musklerna som testades var Gluteus medius, Biceps femoris, mediala Gastrocnemius och Tibialis anterior. Ledvinklarna som undersöktes var höftens flexion-extension, abduktion-adduktion och in- och utåtrotation, knäets flexion-extension, samt fotens plantarflexion-dorsalextension och inversion-eversion. Resultat: Muskelaktiviteten i Gluteus medius, Biceps femoris och Gastrocnemius var högre vid framfotsisättning, medan Tibialis anterior hade högst aktivitet vid hälisättning, hos bägge testpersonerna. Plantarflexionen var större hos den ena personen vid framfotsisättning, medan dorsalextensionen var som störst vid hälisättning. Konklusion: Enligt vår kännedom finns inga tidigare studier som undersökt maximala ledvinklar och generell muskelaktivitet, där testpersonerna haft liknande erfarenhet av de bägge löpstilarna. Undersökningen bidrar till ökad kunskap om individuella skillnader i ledvinklar mellan löpstilarna hos testpersonerna. Studier med ett större antal deltagare som byter från en löpstil till en annan behövs för att kunna fastställa hur muskelaktivitet och ledvinklar påverkas.