This thesis is about a remarkable experience lived through by Latvian émigrés in the mid-1950s. They were the targets of a Soviet repatriation campaign, operated by the KGB, which not only envisioned their repatriation to the Soviet Latvian homeland, but also anticipated the destruction of their émigré society as they knew it. The purpose of this thesis is to portray and analyze this repatriation campaign and the émigré Latvian reactions to it. By looking at the activities of the Committee For Return to the Motherland in East Berlin, the contents of the Latvian language repatriation newspaper Par atgriešanos Dzimtenē (For Return to the Motherland), and the reactions to the campaign in contemporary émigré press, this study shows how highly developed strategies and tactics were implemented in order to elicit certain behaviors from émigrés, and how émigrés advanced their own counter-strategies to offset the effects of the campaign. More specifically, this study examines the standardized narratives in Par atgriešanos Dzimtenē that were meant for émigré self-identification and emulation. This thesis proposes that the repatriation campaign was a highly complex Soviet propaganda effort. The publicly announced goal of repatriation included several parallel goals, aims, and purposes and encompassed many types of activities. Above all, deception was used to cover the actions undertaken against émigrés and to mislead host country governments and agencies. This thesis concludes that notwithstanding the Soviet superiority in organization and resources, a small, unprotected, and internally divided community could withstand the concerted efforts of Soviet propaganda if the group’s sense of mission was sufficiently strong and firm. / Denna avhandling behandlar de lettiska flyktingarna från andra världskriget och deras erfarenheter av ofrivilliga kontakter med Sovjetlettland vid mitten av 1950-talet, då flyktingarna blev måltavla för en sovjetisk repatrieringskampanj. Målet för denna kampanj var repatriering, dvs att få flyktingarna att återvända till hemlandet, det av Sovjet ockuperade Lettland. Ett annat mål var att splittra flyktingarnas sammanhållning. Avhandlingen beskriver och analyserar den sovjetiska repatrieringskampanjen och de lettiska flyktingarnas reaktioner. Studien bygger på källmaterial från kampanjverkamheten Committee For Return to the Motherland, som hade sin bas i Östberlin, samt från artiklar i den lettiskspråkiga tidskriften Par atgriešanos Dzimtenē (For Return to the Motherland) som riktade sig till de lettiska flyktingarna. Flyktingarnas reaktioner studeras genom en rad lettiska tidningar som utgavs i Väst. Min avhandling visar hur väl utvecklade strategier användes i syfte att framkalla önskade reaktioner från flyktingarna, samt vilka motåtgärder flyktingar själva utvecklade mot repatrieringskampanjen. Mer specifikt analyseras standardberättelser i Par atgriešanos Dzimtenē som var avsedda för flyktingarnas självidentifiering och igenkännande. Avhandlingen pekar på att den sovjetiska repatrieringskampanjen var en mycket komplex propagandaverksamhet. Utöver det offentligt tillkännagivna kampanjmålet fanns flera parallella målsättningar och avsikter som omfattade en stor mängd skiftande aktiviteter. En strategi som användes aktivt var vilseledning, bl a för att dölja verksamheter riktade mot flyktingarna, och för att förvilla statsledningar och myndigheter i de nationer där flyktingarna vistades. Avhandlingens slutsats är att trots den sovjetiska överlägsenheten i organisation och resurser kunde en liten oförsvarad och inom sig splittrad lettisk gemenskap motstå de samordnade ansträngningar från den sovjetiska propagandan.