Övervikt och fetma sprider sig likt en epidemi över världen. Omkring 1,9 miljarder vuxna varöverviktiga år 2014 och av dessa klassificerades 600 miljoner som feta. Forskning kring fetmas uppkomst och nya former av behandlingsalternativ pågår. En viktig faktor för uppkomst av övervikt är aptitreglering, där t.ex. Peptide tyrosine tyrosine (PYY), Oxyntomodulin (OXM) och Glucosedependent insulinotropic polypeptide (GIP) har betydelse. En litteraturstudie genomfördes där totalt nio originalartiklar från PubMed utvärderades. Syftet var att undersöka om det finns något värde i att mäta dessa hormon postprandialt. Finns det någon skillnad mellan normalviktiga, överviktiga och obesa och finns det någon skillnad mellan individer med typ 2-diabetes mellitus (T2DM) och friska individer? Finns det någon pålitlig analysmetod? Samtliga studier var måltidsstudier där olika näringsämnens påverkan på den postprandiala responsen undersöktes. Peptide tyrosine tyrosine ochGlucose-dependent insulinotropic polypeptide mättes i sex resp. fem av artiklarna och OXM mättes ien artikel. Protein, fett och kolhydrater ger en postprandial respons på PYY och GIP. Responsen av PYY var starkast efter stimuli från fett och protein. Fett tycks ge starkast respons på GIP. Fastevärden av PYY och GIP var inte olika hos normalviktiga och överviktiga i de studier som undersöktes. Det fanns en signifikant skillnad (p=0,01) mellan normalviktiga och överviktiga tonårsflickor av den postprandiala utsöndringen av PYY efter fettrik måltid, där de obesa flickorna hade lägre procentuell ändring jämfört med de normalviktiga. Pålitliga analysmetoder vid koncentrationsbestämning av dessa tre hormon i plasma är Radioimmunoassay (RIA) och Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA).