Samverkan inom svenskt totalförsvar avseende operativa maritima resurser för säkerhetsfrämjande verksamhet till sjöss har under lång tid varit begränsad. Flera statliga utredningar, kommissioner och propositioner har konstaterat detta och trots att problemet är välkänt har initiativ till utökad samverkan mellan berörda myndigheter uteblivit. Den diversifierade och allt mer komplexa hotbild som uppstått sedan inledningen av 1980-talet, borde ha föranlett ett effektivt utnyttjande av de befintliga maritima resurserna, något som inte har skett. Denna studie undersöker hur Sveriges olika hotbilder under 1980-talet och 2020-talets har påverkat dess maritima strategi och nyttjande av sina nationella maritima resurser. I studien nyttjas Ken Booths klassiska teori för att beskriva en flottas funktioner, vilken modifieras och appliceras på de maritima komponenterna i det svenska totalförsvaret i syfte att beskriva förändring och kontinuitet. Studiens resultat visar att avsaknaden av en svensk holistisk maritim strategi försvårar samverkan och samordning mellan de maritima myndigheter som ingår i totalförsvaret och att Sveriges sektoriella syn på maritim säkerhet inte bidrar till att möta dagens gråzonsproblematik.