Gotland has a rich material cultural heritage from the Stone Age to the Middle Ages thanks to the island's strategic location in the middle of the Baltic Sea; especially true for the Viking Age when Gotlanders had extensive trade contacts with the east dating from the mid 12th century and Gotland’s economy was dominated by such contacts. This essay deals with Gotland's maritime infrastructure and its development between about 1100 and 1400 based on a case study of boat rivets from the medieval settlement of Västergarn. The study focus is on Västergarn’s emergence as a maritime community on Gotland's west coast, and if Västergarn had the opportunity to decide its own economy, i.e., to control its’ external contacts and internal trade with the rest of Gotland? What role did maritime traffic play in Västergarn economy? Is it possible to draw conclusions about site maritime organization and infrastructure based on the extensive rivet material? What supply chains with the surrounding area may have existed that made such activity possible? What professional skills and knowledge were in place? In the analytical part of the dissertation a classification system for Västergarn's rivet material is established and discussed in comparison with other literature on boat building technology from the rest of Scandinavia, in particular the Baltic Sea area. Results of the study indicate the existence of a boatyard mainly for the repair of clinker-built vessels. Further conclusions about how shipping, especially after clinker-built vessels were replaced by cogs, affected Västergarn's economy and its’ further existence as a port, however, is not established. / Gotland har ett rikt materiellt kulturarv från stenåldern till medeltiden tack vare öns strategiska läge i mitten av Östersjön. Särskild är detta tydlig för vikingatiden då gotlänningarna hade handelskontakter österut. Sedan mitten av 1100-talet dominerades den gotländska ekonomin av kontakterna med tyska handelsförbund vilket också får nedslag i de materiella källorna. Denna uppsats behandlar Gotlands maritima infrastruktur och dess utveckling mellan ca. 1100 och 1400 utifrån en fallstudie av båtnitar från den medeltida bosättningen Västergarn. Syftet är att studera framväxten av Västergarn som ett maritimt samhälle vid Gotlands västkust och hur Västergarn utvecklades som en hamn. Hade Västergarn möjlighet att bestämma 2 över sin egen ekonomi, dvs att kontrollera de externa kontakterna och interna handeln mot övriga Gotland? Vilken roll spelade skeppstrafiken och användningen av skepp för Västergarn ́s ekonomi? Går det att dra slutsatser utifrån det omfattande nitmaterial om platsens maritima organisation och infrastruktur? Vilka försörjningskedjor med omlandet kan ha existerat som möjliggjorde en sådan verksamhet? Vilka professionella färdigheter och kunskaper fanns på plats? I avhandlingens analytiska del etableras och diskuteras ett klassifikationssystem för Västergarn ́s nitmaterial och jämförs med annan litteratur om båtbyggningsteknik från övriga Skandinavien, i synnerhet Östersjöområdet. Resultat av studien tyder på existensen av ett båtvarv huvudsakligen för reparation av klinkbyggda skepp. Vidaregående slutsatser om hur sjöfarten särskild efter att klinkbyggda skepp ersattes av koggar påverkade Västergarns ekonomi och vidare existens som hamn går däremot inte att dra.