Introduktion: Medling med anledning av brott har funnits i Sverige sedan 1980- talet då ungdomsbrottsligheten betraktades som ett ökande samhällsproblem. År 1997 fick Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag av regeringen att stötta och främja olika medlingsprojekt runt om i Sverige och idag är medling lagstadgat, bland annat ska alla kommuner i Sverige sörja för att kunna erbjuda medling till samtliga lagöverträdare under 21 år. Metod: Studien var av kvalitativ ansats och utfördes genom åtta semistrukturerade telefonintervjuer med medlingssamordnare i Sverige. Respondenterna representerade fyra olika kommunstorlekar och intervjumaterialet analyserades genom en deduktiv innehållsanalys. Syfte: Syftet med studien var att belysa förutsättningar och begränsningar med att bedriva medlingsverksamhet i svenska kommuner. Resultat: Den främsta förutsättningen för att kunna bedriva medlingsverksamhet var medlingssamordnares uppfattningar om medlingens positiva påverkan på brottsdrabbade och gärningspersoner. Bristfälligt ärendeflöde, avsaknaden av nationella riktlinjer om hur arbetet borde organiseras samt bristande samverkansrutiner med andra aktörer uppgavs som betydande begränsningar. Diskussion: Medlingsverksamheter i Sverige organiserades på olika sätt i olika kommuner vilket kunde bero på den ramlagstiftning som finns om medling. Det varierande ärendeflödet kunde ses som ett resultat av bristande kunskap om medlingens syfte och effekter. För att medlingsverksamheterna ska bedrivas rättssäkert föreslog författarna till den aktuella studien ett tydligt centralt ansvar för verksamheterna samt att riktlinjer och direktiv tydliggörs. Författarna ansåg också att en fungerande medlingsverksamhet i Sverige var viktig då tidigare forskning rapporterat att medling som intervention har minskat återfall och ökat välmående hos såväl gärningspersoner som brottsdrabbade.