Denna studie undersöker i vilken mån en explicit metod för grammatikundervisning kan motiveras i undervisningen i spanska på gymnasieskolan. Studien söker även evidens för om några särskilda explicita undervisningsmetoder är lämpliga, och på vilken undervisningsnivå de främst bör användas. Metoden som har använts är en systematisk litteraturstudie, som kompletterar tidigare gjorda metaanalyser baserade på experimentella och kvasiexperimentella studier där inlärningseffekten av de olika undervisningsmetoderna testats empiriskt. Resultatet visar att det föreligger evidens för positiva inlärningseffekter av att använda sig av explicita metoder för grammatikundervisning avseende andraspråk. Därtill har kunnat konstateras att detta gäller även i primärstudier där målspråket är spanska och med en för svensk gymnasieskola relevant åldersgrupp. Resultaten är inte lika entydiga avseende exakt vilken explicit metod som ger bäst inlärningseffekt. Positiva inlärningseffekter av explicita metoder har visats såväl på nybörjarnivå som på avancerad nivå. Det sammantagna resultatet talar därför för att grammatiken bör innehålla explicita moment. Resultaten är framför allt hämtade från studier gjorda i en amerikansk kontext, men torde inte sakna relevans för svenskt gymnasium. Det förutsätter dock att eleven har vissa grundläggande kunskaper i grammatiska begrepp, vilket kan vara en utmaning i det svenska skolsystemet, där grammatiken ges begränsad uppmärksamhet.