<p>Bakgrund: Olika metoder tillämpas för att mäta övervikt och fetma och är viktiga som primär åtgärd för sjuksköterskan.Varje patientmöte ska ses som en möjlighet att lyfta de hälsofrämjande aspekterna i sjuksköterskans arbete.</p><p>Syfte: Syftet med litteraturstudien var att jämföra olika mätmetoder för att undersöka vilken som är säkrast i upptäckten av överviktsrelaterad ohälsa i ett hälsofrämjande arbete. Mätmetoderna som jämfördes var BMI, midjemått och midjahöftkvot.</p><p>Metod: Litteraturstudie.</p><p>Resultat: Viktutvärderingens första steg är att mäta längd, vikt och midjemått. Sjuksköterskor är bäst lämpade att genomföra</p><p>mätningarna för att undvika felvärden eftersom patienter har benägenhet att över/underskatta sina mått. Midjemått är ensam bättre på att korrekt kategorisera individer med den verkliga mängden fett i midjeregionen. Mätmetoden är mindre</p><p>tidskrävande och ger färre felvärden. Normal kroppsvikt kan ge falsk trygghet för dem som är till synes smala men har en hög grad bukfetma. Antalet riskfaktorer ökar signifikant hos överviktiga med ett högt midjemått. Klara samband visas mellan</p><p>midjemått och kardiovaskulära sjukdomar.</p><p>Slutsats: Midjemåttet bör användas i en större omfattning eftersom måttet har ett starkt samband med bukfetma och ökad</p><p>risk för kardiovaskulära sjukdomar. Midjemätning är en av de säkraste metoderna och ses som en preventiv åtgärd som</p><p>skyddar mot framtida sjukdomar som är sammankopplade med övervikt och fetma.</p>

Bakgrund: Olika metoder tillämpas för att mäta övervikt och fetma och är viktiga som primär åtgärd för sjuksköterskan.Varje patientmöte ska ses som en möjlighet att lyfta de hälsofrämjande aspekterna i sjuksköterskans arbete. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att jämföra olika mätmetoder för att undersöka vilken som är säkrast i upptäckten av överviktsrelaterad ohälsa i ett hälsofrämjande arbete. Mätmetoderna som jämfördes var BMI, midjemått och midjahöftkvot. Metod: Litteraturstudie. Resultat: Viktutvärderingens första steg är att mäta längd, vikt och midjemått. Sjuksköterskor är bäst lämpade att genomföra mätningarna för att undvika felvärden eftersom patienter har benägenhet att över/underskatta sina mått. Midjemått är ensam bättre på att korrekt kategorisera individer med den verkliga mängden fett i midjeregionen. Mätmetoden är mindre tidskrävande och ger färre felvärden. Normal kroppsvikt kan ge falsk trygghet för dem som är till synes smala men har en hög grad bukfetma. Antalet riskfaktorer ökar signifikant hos överviktiga med ett högt midjemått. Klara samband visas mellan midjemått och kardiovaskulära sjukdomar. Slutsats: Midjemåttet bör användas i en större omfattning eftersom måttet har ett starkt samband med bukfetma och ökad risk för kardiovaskulära sjukdomar. Midjemätning är en av de säkraste metoderna och ses som en preventiv åtgärd som skyddar mot framtida sjukdomar som är sammankopplade med övervikt och fetma.