Västerländsk mindfulnessmeditation har sina rötter i tusenårig buddhistisk tradition, främst genom vipassana- och zentraditionerna. Senaste tiden har mindfulness ökat i popularitet och blivit en accepterad klinisk metod i former som mindfulness based stress reduction. Möjligheten att undersöka dess effekter genom neurovetenskapliga metoder bidrar med intressant och viktig forskning om mänskligt välbefinnande. Dock har tidigare studier visat på bristande samstämmighet vad gäller resultat och metod. Uppsatsen är en litteraturstudie där det huvudsakliga syftet är att utifrån nyare studier undersöka de tydligaste effekterna på hjärnfunktion och struktur av långvarigt praktiserande av mindfulness utifrån vipassana- och zenmeditation. Uppsatsen syftar även till att redogöra för samstämmigheten i dessa nyare studier. Detta gäller resultat men också metod. Studierna tyder på minskad aktivitet i prefrontala cortex (PFC), posteriora cingulum cortex (PCC) och minskad aktivitet mellan PFC och regioner inom default mode network(DMN) som anteriora cingulum cortex (ACC). Studier visar även ökad aktivitet från parietala-occipitala området. Resultaten tyder på förbättrad kroppsmedvetenhet och ökad sensorisk klarhet, ökad förmåga till uppmärksamhetsreglering och inhibition av automatiska responser samt minskning av och ökad kontroll över det spontana flödet av tankar och en förändrad självuppfattning. Jag finner att resultaten var samstämmiga beträffande minskat involverande av frontala och parietala områden, samt svagare förbindelser mellan dessa (dlPFC-IPL, PFC-dACC). Gemensamt för studierna är också att mindfulnessmeditation tycks påverka DMN och områden kopplade till det självrefererande processandet. Det är dock inte klart hur predispositioner inverkat på resultaten och det är något för framtida forskning att klargöra.