Syftet med denna studie är att omformulera svenskämnets didaktiska utgångspunkt genom att utgå från filosofen Jacques Rancières radikala förståelse av vad demokrati innebär. Detta görs genom en "dekonstruktiv" läsning av ämnets styrdokument där ett alternativt sätt att förstå ämnets didaktiska beståndsdelar formuleras (vilket i sin tur görs med utgångspunkt i Laclau & Mouffes "hegemoniska strategi"). Studien kommer fram till att en oreflekterad läsning av ämnets styrdokument riskerar att leda oss lärare till en odemokratisk förståelse av ämnet. Den belyser också (1) att skolan behöver ses som en arena som rymmer olika motstridiga förståelser av verkligheten, (2) att lärare behöver problematisera demokratibegreppet så att begreppet inte reduceras till att vara intetsägande och godtyckligt, och (3) att lärare bör sträva mot att skapa en didaktik som har större demokratisk potential snarare än att sträva mot illusionen om en ideal och slutgiltig demokratisk didaktik. Slutligen visar studien på en potential i att jobba ämnes- och yrkesöverskridande med skolans demokratiuppdrag utifrån det valda teoretiska perspektivet.