Denna studie försöker fastställa vilka motiv svenska staten hade med sitt fortsatta ägande i Nordbanken/Nordea under den marknadsliberala regimen som rådde efter finanskrisen på 1990-talet. Studien testar om Gunnar Eliasson och Mats Larssons teori om motiv för statligt bankägande är applicerbar perioden 1991–2013. Genom att granska motioner och propositioner från Moderaterna och Socialdemokraterna perioden 1991–2013 analyseras argumentationen för att försöka urskilja vilka motiv som är mest framträdande för respektive parti och år under den undersökta perioden. Undersökningsresultatet indikerar att statens motiv att fortsätta äga Nordbanken/Nordea beror på om staten var socialdemokratiskt styrd eller styrd av Moderaterna. Generellt sett tyder argumentationen på att Socialdemokraterna hade motiv att fortsätta äga Nordbanken/Nordea på obestämd tid, medan Moderaterna inte hade några motiv alls. Undersökningen indikerar att Eliasson och Larssons motiv bakom statligt bankägande är för en stat som ser statligt bankägande som något positivt och att det således finns behov en begreppsapparat om motiv mot statligt ägande.