Syftet med uppsatsen är att problematisera hur de nordiska EU-ledamöternas språkaktivitet ser ut när de gör inlägg i EU-parlamentet, vilka språk de använder förutom sitt modersmål och varför de i så fall väljer bort sitt modersmål samt vilka faktorer som medför att språkbruket påverkas. Tidigare forskning om språkval i EU-parlamentet och intervjuer av svenska EU-ledamöter om deras språkanvändning utgör en teoretisk kärna. Studien bygger på muntliga och transkriberade inlägg som gjordes i EU-kammaren under en tvåårsperiod. De övergripande analytiska ramarna består av både ett kvantitativt, kvalitativt och komparativt perspektiv som intas vid analysen av inläggen. Undersökningen visar att ledamöterna föredrar att tala sitt modersmål i plenum men en del av dem använder i synnerhet engelska men även flera andra språk. Ledamöternas ålder, EU-partigrupper och i viss mån kön tycks påverka deras språkval, med någorlunda tydliga skilda trender i respektive nordiskt EU-land. De svenska ledamöterna använde både endast engelska i ett och samma inlägg och kodväxlade mellan olika språk. Trots att de alltid har tillgång till simultantolkning anpassar ledamöterna sitt språk till framför allt sin målgrupp, som kan vara olika och en del debatterade ärenden. Kodväxling förekommer för det mesta avsiktligt hos framför allt engelskanvändarna. Slutsatsen i uppsatsen är i grunden, trots att parlamentarikerna har full tillgång till tolk och har som uppgift att företräda sina väljare och medborgarna (och därför förväntas att tala sitt modersmål), så är detta inte tillräckligt för att få EU-ledamöterna att tala sitt modersmål i plenum. Som en konsekvens skulle EU-medborgares intresse för EU-frågor kunna minska ytterligare.