No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

<p>Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är i ett internationellt perspektiv unik. I svensk gällande rätt är psykiskt störda människor ansvariga för sina handlingar i den meningen att de inte frikänns utan kan dömas till påföljder. Det är 30:6 BrB som reglerar den straffrättsliga särbehandlingen, som har flyttats från ansvarsledet till påföljdsledet, genom ett fängelseförbud för allvarligt psykiskt störda gärningsmän. I vissa, inte alldeles ovanliga, fall kan gärningsmannen ha begått brottet under en kortvarig men allvarlig psykisk störning, här kallad ”kortvarig psykos”. När han då vid domstillfället har tillfrisknat och befinner sig i ett normalt psykiskt tillstånd uppstår problem. Domstolen ska med hjälp av läkarutlåtande (§7-intyg) eller utlåtande från socialstyrelsens rättsliga råd (RPU) avgöra huruvida en kortvarig psykos faktiskt förelåg och om gärningsmannen då ska vara fri från påföljd. Denna situation kompliceras ytterligare när gärningsmannen genom eget vållande har försatt sig i det sinnestillståndet. Denna typ av psykoser är vanligtvis rusutlösta.</p><p>Studien undersöker gällande rätt med avsikten att utreda de psykiskt störda lagöverträdarnas straffansvar, med fokus på påföljdsfrågan i valet mellan fängelse och rättpsykiatrisk vård. Tonvikten ligger på de gärningsmän som lidit av en kortvarig psykos.</p><p>Det framkommer att lagen ger ett alltför stort utrymme för tolkning när det handlar om huruvida gärningsmän med kortvariga psykoser ska gå fria från påföljd eller inte. Ett antal rättsfall refereras i syfte att på ett enkelt sätt illustrera problemet.</p><p>Studien undersöker även om Psykansvarkommitténs betänkande framlagt en tillfredställande lösning på det nämnda problemet varefter en konklusion följer.</p>

<p>Enligt Svensk intern rätt kan en skattskyldig som lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen både påföras skattetillägg genom ett disciplinärt förfarande och dömas till straffansvar enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgift.</p><p>Sedan Sverige ratificerade Europakonventionen år 1953 är vi rättsligt bundna av konventionsrätten. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet stadgar bland annat att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. En fråga som uppstår är huruvida skattetillägget är förenligt med detta dubbelbestraffningsförbud.</p><p>”Brottmålsrättegång” är ett autonomt begrepp. I konventionens mening är skatte-tilläggsförfarandet därför enligt de flesta experter en brottmålsrättegång på samma sätt som ett förfarande utifrån skattebrottslagen är det.</p><p>Artikel 4 avser emellertid enbart att någon blir dömd två gånger för ett och samma brott snarare än en och samma gärning. Det är fråga om samma brott om de vä-sentliga rekvisiten är likvärdiga. Stöd för dessa påståenden finns i praxis från Högsta domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen.</p><p>De flesta experter anser därför att skattetilläggssystemet såsom förekomst är för-enligt med artikel 4. Vissa menar emellertid att rekvisiten för att dömas för skatte-förseelse och vårdslös skatteuppgift är så pass lika rekvisiten för att påföras skat-tetillägg att skattetillägget på dessa punkter riskerar att vara konventionsstridigt. Ett slutgiltigt svar på detta kan enbart ges genom en dom i Europadomstolen.</p><p>Vissa remissinstanser som har yttrat sig över 1999 år skattetilläggskommittés be-tänkande anser att även om skattetilläggsreglerna kan anses vara förenliga med dubbelbestraffningsförbudet i konventionen så finns det andra skäl att ta hänsyn till principen om ne bis in idem. Bland annat anförs att resonemanget bakom slut-satsen kan vara svårt för den enskilde att förstå och att det inte är förenligt med god rättsskipning att kännbara sanktioner kan utdömas i två olika förfaranden när de drabbar samma person och i allt väsentligt avser samma gärning.</p><p>Författarens uppfattning är att skattetillägget som förekomst inte är konventions-stridigt men att det vad gäller brotten skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift är mer osäkert och att Sverige inte skall balansera på gränsen till vad som är fören-ligt med de mänskliga rättigheterna. För att helt undvika dubbelbestraffning, inte bara med hänsyn till Europakonventionen utan även för att upprätthålla en hög rättssäkerhetsnivå, borde skattetillägget tillämpas enbart vid lindrigare fel medan skattebrottslagen griper in vid allvarligare brott.</p>

Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är i ett internationellt perspektiv unik. I svensk gällande rätt är psykiskt störda människor ansvariga för sina handlingar i den meningen att de inte frikänns utan kan dömas till påföljder. Det är 30:6 BrB som reglerar den straffrättsliga särbehandlingen, som har flyttats från ansvarsledet till påföljdsledet, genom ett fängelseförbud för allvarligt psykiskt störda gärningsmän. I vissa, inte alldeles ovanliga, fall kan gärningsmannen ha begått brottet under en kortvarig men allvarlig psykisk störning, här kallad ”kortvarig psykos”. När han då vid domstillfället har tillfrisknat och befinner sig i ett normalt psykiskt tillstånd uppstår problem. Domstolen ska med hjälp av läkarutlåtande (§7-intyg) eller utlåtande från socialstyrelsens rättsliga råd (RPU) avgöra huruvida en kortvarig psykos faktiskt förelåg och om gärningsmannen då ska vara fri från påföljd. Denna situation kompliceras ytterligare när gärningsmannen genom eget vållande har försatt sig i det sinnestillståndet. Denna typ av psykoser är vanligtvis rusutlösta. Studien undersöker gällande rätt med avsikten att utreda de psykiskt störda lagöverträdarnas straffansvar, med fokus på påföljdsfrågan i valet mellan fängelse och rättpsykiatrisk vård. Tonvikten ligger på de gärningsmän som lidit av en kortvarig psykos. Det framkommer att lagen ger ett alltför stort utrymme för tolkning när det handlar om huruvida gärningsmän med kortvariga psykoser ska gå fria från påföljd eller inte. Ett antal rättsfall refereras i syfte att på ett enkelt sätt illustrera problemet. Studien undersöker även om Psykansvarkommitténs betänkande framlagt en tillfredställande lösning på det nämnda problemet varefter en konklusion följer.

Enligt Svensk intern rätt kan en skattskyldig som lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen både påföras skattetillägg genom ett disciplinärt förfarande och dömas till straffansvar enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgift. Sedan Sverige ratificerade Europakonventionen år 1953 är vi rättsligt bundna av konventionsrätten. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet stadgar bland annat att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. En fråga som uppstår är huruvida skattetillägget är förenligt med detta dubbelbestraffningsförbud. ”Brottmålsrättegång” är ett autonomt begrepp. I konventionens mening är skatte-tilläggsförfarandet därför enligt de flesta experter en brottmålsrättegång på samma sätt som ett förfarande utifrån skattebrottslagen är det. Artikel 4 avser emellertid enbart att någon blir dömd två gånger för ett och samma brott snarare än en och samma gärning. Det är fråga om samma brott om de vä-sentliga rekvisiten är likvärdiga. Stöd för dessa påståenden finns i praxis från Högsta domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen. De flesta experter anser därför att skattetilläggssystemet såsom förekomst är för-enligt med artikel 4. Vissa menar emellertid att rekvisiten för att dömas för skatte-förseelse och vårdslös skatteuppgift är så pass lika rekvisiten för att påföras skat-tetillägg att skattetillägget på dessa punkter riskerar att vara konventionsstridigt. Ett slutgiltigt svar på detta kan enbart ges genom en dom i Europadomstolen. Vissa remissinstanser som har yttrat sig över 1999 år skattetilläggskommittés be-tänkande anser att även om skattetilläggsreglerna kan anses vara förenliga med dubbelbestraffningsförbudet i konventionen så finns det andra skäl att ta hänsyn till principen om ne bis in idem. Bland annat anförs att resonemanget bakom slut-satsen kan vara svårt för den enskilde att förstå och att det inte är förenligt med god rättsskipning att kännbara sanktioner kan utdömas i två olika förfaranden när de drabbar samma person och i allt väsentligt avser samma gärning. Författarens uppfattning är att skattetillägget som förekomst inte är konventions-stridigt men att det vad gäller brotten skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift är mer osäkert och att Sverige inte skall balansera på gränsen till vad som är fören-ligt med de mänskliga rättigheterna. För att helt undvika dubbelbestraffning, inte bara med hänsyn till Europakonventionen utan även för att upprätthålla en hög rättssäkerhetsnivå, borde skattetillägget tillämpas enbart vid lindrigare fel medan skattebrottslagen griper in vid allvarligare brott.

No description available.

No description available.