Syftet med detta arbete är att undersöka krishanteringen under den svenska varvskrisen och hur den skilde sig åt mellan de olika regeringarna under perioden. Åtta olika propositioner används som källmaterial för att studera detta, och detta undersöks i kronologisk ordning, från 1971-1985. Resultaten av undersökningen visar på att förloppet har en tydligare kronologisk prägel än en politisk, då en samsyn kring agerandet tycks finnas kring industristödet i Sverige innan, och under första halvan av krisen. För att sedan förändras under Regeringen Ullsten mot en mer restriktiv åtstramningspolitik, som sedan blir rådande. Och om än agitationen partierna emellan byggde upp en bild av meningsskiljaktigheter kring hanteringen, så var inte detta lika rådande om man studerar själva beslutsfattandet som sedan följde, samsynen kring hanteringen fortsatte från politiskt håll även i andra hälften av krisen, trots att själva politiken bytt karaktär.

Denna uppsats utforskar hur den svenska staten bedrev informationsinsatser med anledning av oljekrisen 1973. Då 75% av Sveriges energiförbrukning utgjordes av importerad råolja blev konsekvenserna dramatiska då priset på råolja steg, produktionen minskade och embargon infördes. Detta till följd av kriget mellan Israel och Egypten/Syrien. För att hantera den försörjningskris som uppstått i Sverige initierade staten en energisparkampanj och en elsparkampanj. 1974 beslutade regeringen för att införa ytterligare en energisparkampanj. Denna kom att ledas av den så kallade Energisparkommittén vars verksamhet i juni 1975 förlängdes. I samband med denna period växte den framtida energipolitiken fram där fokus låg på energihushållning varpå information blev ett vitalt styrmedel. Genom att applicera teorier om sociotekniska föreställningsvärldar, förväntningar och narrativ diskuteras de statliga informationsinsatserna under 1973–1975. Därtill presenteras vilken betydelse som media och i synnerhet tidningar hade för samtidens samhällsnarrativ som staten via dess informationskampanjer ämnade påverka. De huvudsakliga statliga budskapen har kunnat konstateras vara vad besparingsåtgärder skulle innebära på dels mikronivå: energikonsumentens privatekonomi, och dels makronivå: Sveriges ekonomi, naturvärden och miljö. Därtill förmedlades kunskap om hur besparingsåtgärder praktiskt kunde vidtas. Den intensiva informationsverksamheten som riktades mot såväl hushållen, näringslivet som den offentliga sektorn bidrog till en spirande energidebatt om bland annat hur den framtida energiförsörjningen kunde tryggas. Energiförsörjningen hade blivit en medborgerlig angelägenhet där kollektiva föreställningar och förväntningar formats av det statliga narrativet.