Sammanfattning Tidigare ansågs bedömning som ett forskningområde som inte behövde diskuteras, till att idag betraktas som en komplex mark som måste problematiseras. Trots det, finns det mycket begränsad forskning att tillgå kring bedömning i svenska klassrum, vilket har tvingat svenska akademiker att söka svar i utländsk forskning. I denna studie adresserar jag därför lärares bedömningsarbete kring nationella provets bedömningsanvisning (2012). Studien syftar till att undersöka hur Folkeryds (2015) textdimensionsmodell kan nyansera bedömningen av elevtexter i relation till nationella provets bedömningsanvisning (2012). Dessutom ämnar studien att diskutera vilka effekter på elevtexters bedömning som skapas av att oberoende lärare tillsammans ombedömer samma elevtexter från nationella provet. Fyra lärare, fördelat på två skolor, deltog i att om- och sambedömma 30 elevtexter från årskurs 3 skrivna under nationella provet 2012. Förutom sambedömningsprocessen (som kan liknas vid en delfimetod) genomfördes semi-strukturerade telefonintervjuer. Studie visar att nationella provets bedömningsanvisning (2012) i hög grad formar vilka textdimensionella elevbidrag som uppmärksammas eller åsidosätt - även i den formativa bedömningen. Folkeryds (2015) textdimensionsmodell kan (främst) nyansera bedömningen genom att tillföra en holistisk kartläggning och konkretisering av elevtexters utvecklingsmöjligheter. Textdimensionella bidrag som kan vara utav särskilt intresse för pedagoger att nyansera sina bedömningar av nationella prov med är (1) elevers bidrag kring hur texter binds samman på mikro- och makronivå, (2) organiseringen av texters innehållsliga komponenter, samt (3) förmågan att skapa deltagaraktivitet. Studien identifierade fem olika elevtextartefakter där dimensionerna i praktiken nyanserade bedömningen på olika sätt. Slutligen indikerar min studie på att (1) sambedömningsprocesser bidrar till en likvärdig bedömning, (särskilt avseende delprov G, 2012), (2) olika skolor tenderar att bedöma enligt olika ”bedömningskulturer”, och att (3) ombedömare varken utför en “tuffare” eller “snällare” bedömning jämfört med originalrättaren, men att bedömningsavvikelser existerar, troligtvis på grund av det inneboende tolkningsutrymmet.