Den här uppsatsen undersöker den åttonde internationella orientalistkongressen i Stockholm och Kristiania 1889, efter vilken den vetenskapliga disciplinen orientalistik och dess internationella relationer och möteskultur ställdes under omförhandling. Genom att lansera en i dessa sammanhang ny och välkomnande hållning gentemot icke-européer orsakade kongressens generalsekreterare Carlo Landberg en konflikt med de orientalister som strävade efter att behålla kongressens tydligt europeiska och vetenskapliga prägel. Ytterligare en orsak till konflikt var den karaktär av utställning och spektakel som kongressen ansågs ha. Inledningsvis var konflikten ideologisk men kom senare att ta nationella uttryck, främst genom konkurrensen mellan franska och tyska orientalister. Tyskarna var i stor majoritet vid kongressen, och hade dessutom besegrat Frankrike i krig mindre än 20 år tidigare. Undersökningen visar att konfliktens olika sidor mycket väl kunde vara överens om allmänna uppfattningar gällande de så kallade ”österlänningarnas” icke-vetenskapliga karaktärer och låga vetenskapliga förmågor, och att konflikten snarare gällde i vilken utsträckning själva orientalistkongresserna skulle ha som uppgift att åtgärda denna ”österlänningarnas” brist på vetenskaplighet. När ett särskilt kongressutskott mot slutet av kongressen öppnar för att förlägga nästkommande kongress i ”Orienten” svarar franska och engelska orientalister, som inte fick vara med i utskottet, först med en skarp protest och senare med att hålla en mot-kongress i London. Gällande detta visar undersökningen att detta troligen grundade sig på en prestigeförlust för fransmännen, som var de första som höll i en orientalistkongress, och en engelsk strävan efter att styra kongressernas innehåll, bland annat att göra handeln till ett ämne för förhandlingarna.