Introduktion: Överanvändning av all analgetika både som monoterapi eller i kombination är ofta associerad med utveckling av en sekundär huvudvärk även kallad läkemedelsinducerad huvudvärk(MOH). Huvudvärk i sig kan behandlas på egenhand och smärtstillande läkemedel köps receptfritt. Analgetikaanvändning, missbruk och överanvändning representerar större hälsoproblem förknippade med flera negativa hälsokonsekvenser som läkemedelsinducerad huvudvärk, högre blodtryck och hjärt- och kärlsjukdomar. MOH definieras som en kronisk huvudvärksstörning vilket innebär en huvudvärk som förekommer under mer än 15 dagar per månad under mer än tre månader i sträck i kombination med en överanvändning av analgetika definierat som analgetikaintag under mer än 15 dagar i månaden under minst tre månader Metod: En systematisk litteratursökning utfördes i databaserna PubMed och CINAHL. Relevanta studietyper var randomiserade studier, systematiska översikter och kohortstudier. Studierna relevans- och kvalitetsgranskades med hjälp av granskningsmallar från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering. Syfte: Syftet med projektet var att undersöka vilka evidens det finns för behandling av MOH med hjälp av olika tilläggsbehandlingar jämfört med att bara sätta ut analgetikan. Resultat: 10 studier inkluderades i projektet. Det framkom att tilläggsbehandlingar med prednisolon, celecoxib, botulinumtoxin och paracetamol inte ger stora fördelar jämfört med att sätta ut det överanvända läkemedlet. Tilläggsbehandlingar gav främst en minskning av biverkningar vid MOH när man sätter ut analgetikan. Istället var utbildning av patienter och motivering en stor bidragande faktor till att få patienter att avsluta sin överanvändning och därmed bota sin MOH. Utbildning gjorde att patienter minskade sina huvudvärksdagar per månad samt antal medicinerings dagar per månad utan att få tilläggsbehandling. Slutsats:Slutsatsen som kan dras av studien är att de tilläggsbehandlingar som har provats under dessa studier inte ger en tydlig förbättring av MOH utan bara symtom lindring och att enbart få patienten att förstå sjukdomen kan vara det sättet man bör gå tillväga för att bota MOH.

It is the teacher's responsibility to guide students in building an effective and injury-free piano technique. Improper technique, poor training and bad posture at the instrument all may cause problems such as lack of muscle control, weakness, or tension in the hands. Many teachers are interested in finding information about specific exercises dealing with finger strengthening, stretching, and warm-up strategies, as well as guidelines for safe practicing. It is therefore important for both teachers and students to understand how to build a technique from the earliest years of instruction. Carl Tausig (1841-1871) and Alfred Cortot (1877-1962) both contributed to the development of piano technique by writing books that include a significant number of exercises and excerpts. Their books incorporate detailed instructions on how to play each exercise effectively and without fatigue. Subsequently, Heinrich Ehrlich (1822-1899) collected and systematically arranged Tausig's notes, complementing them with detailed information on how to play Tausig's exercises without causing injury. This dissertation compares and contrasts the exercises found in Alfred Cortot's book, Rational Principles of Pianoforte Technique, and Carl Tausig's book, Daily Studies for the Pianoforte. The latter is based on the practical guidebook, How to Practise on the Piano: Reflections and Suggestions, written by Heinrich Ehrlich. Included in this study are references to the performing arts medical literature dealing with pianists' injuries. By comparing two different historical piano methods and considering their effectiveness in light of modern medical performance research, this dissertation aims to help teachers to determine which methods might be better for students to build a solid piano technique without injuring themselves.