Sammanfattning Målet med denna uppsats är att undersöka hur döva föreläsare signalerar vad som är biinformation i en deskriptiv teckenspråkstext. Materialet består av tre olika föreläsningar som analyserats i annotationsprogrammet ELAN. Biinformation kan dels bestå av längre utvikningar och dels parentetisk information i form av korta inskjutna avbrott i huvudinformationen. Längre utvikningar tycks kräva en tydlig och explicit inledning och avslutning i form av lexikala uttryck medan parentetiska kommentarer verkar kunna markeras enbart med prosodi och utnyttjandet av teckenrummet. Analysen visar att det är mycket vanligt att man utnyttjar spatial förskjutning för parenteser, antingen genom att byta hand, placera tecknen åt ena sidan eller att rent fysiskt förflytta sig i rummet. Då en parentes avslutar ett tema (termination) verkar den ofta få en spatial förskjutning åt höger (till skillnad mot i narrativa texter där parentetisk information placeras till vänster i teckenrummet). Den åtföljs även av höjda ögonbryn och ofta hålls parentesen samman med hjälp av teckenfragment. I de fall då man återgår till huvudtemat som om parentesen aldrig funnits (continuation) verkar man istället använda sammandragna ögonbryn, uppdragna kinder samt ibland även rynkad näsa och kisning. Spatial förskjutning åt höger verkar vara sällsynt i denna grupp. Däremot förekommer i några fall spatial förskjutning åt vänster men då tycks det krävas att man även byter aktiv hand så att vänsterhanden blir den primära artikulatorn. Det är även i denna grupp som man ibland återfinner en pekning hos vänsterhanden, en s.k. index-hold, vilken hjälper mottagaren att hålla huvudtemat i fokus. Slutsatsen är att döva talare klart och tydligt lotsar sina åhörare genom texten genom att signalera när man inleder och avslutar en utvikning eller ett parentetiskt inskott.