Denna uppsats handlar om den traditionella dialekten pitemål som talas i och omkring Piteå, Norrbotten. De svenska dialekterna utjämnas allt mer och i denna uppsats undersöks hur man gör för att bevara en utdöende traditionell dialekt. Syftet med undersökningen är att undersöka attityden till den egna dialekten samt hur bevarandet av pitemålet ser ut idag. Hur arbetar man och vilka arbetar för att bevara och främja dialekten? Detta undersöks genom semistrukturerade intervjuer, två individuella och en gruppintervju. Materialet består av intervjusvaren från sex informanter. Studien visar att informanterna har en positiv attityd till pitemålet. Dialekten ses som något kul och intressant men även som en stolthet och ett kulturarv som skapar samhörighet i bygden. Både genom att bruka dialekten själv och genom att främja användandet av den hos andra försöker man bevara målet. Slutsatsen är att en stolthet tycks genomsyra attityden till pitemålet. Dialekten är något som skapar samhörighet och något som man kan marknadsföra sig själv med.