This compilation thesis concerns how an educator task in Swedish police education context can be understood as individual and collective meaning making and professional development. The main actors in this thesis are police teachers, police supervisors and field training officers (FTOs), and they have a mutual task in educating new police officers and hence preparing for a complex occupation. However, due to varied educating preparations these three groups of police educators seem to perform their task with different prerequisites in a constantly revised and developed Swedish police education. During the last twenty years research and literature regarding occupational and professional education concern, among other issues, professional development and professionalization, frequently from a learner orientated and lifelong learning perspective. Hence, as ideas of transferring occupational knowledge from person to person increasingly appears to be regarded as obsolete, internship education through supervising pedagogies seems to have evolved during the last decades. The rarely investigated intra-professional educators (e.g., police officers educating new police officers) have an important role in this kind of learning process, especially due to socialisation phenomena frequently described in worldwide research regarding the police occupation. The conceptions of Swedish intra-professional police educators are investigated through an exploratory and qualitative design using mainly focus-group interviews and with a reflexive approach and hermeneutic analyse models. Viewed through a theoretical framework based on meaning making, reflexivity and thought styles/thought collectives, the findings disclose that the Swedish police educators clearly share similar views on pedagogies although they have disparate preparations before the task. Their conceptions reveal how the police educating task works as an incentive for increased insights in the police task, as well as in the educating task. These findings are also conceptualized as a collective process in interacting with police students and police probationers, with reflexivity as a main tool for meaning making, especially in the educating task. In conclusion this thesis argues how the conceptions of the Swedish police educators can vitalize the discussion about how police educators better can be prepared, especially through courses with reflexive pedagogies. The conclusion also emphasizes on how the positive, reflexive and creative intentions within the intra-professional police educators can be used as a role model and as an incentive in developing the Swedish police force, and that these ideas can be applied on other occupations and professions. / I en stor fyrkantig soffgrupp i ett fikarum på Polishögskolan i Solna runt år 2002, fördes stafettsamtal om problembaserad undervisning. Lärare, chefer och ibland städpersonal eller administrativ personal deltog genom att gå in och ut ur dessa samtal beroende på vilka andra sysslor som pockade på. I denna fyrkant skapades på något sätt både pedagogik och pedagoger, av både erfarna och oerfarna utbildare. Detta skedde främst genom utbyte av erfarenheter av lyckade och mindre lyckade undervisningsaktiviteter i syfte att skapa mening i ett för många av deltagarna okänt utbildningskoncept, ofta genom användandet av begreppet reflektion. Stafettsamtalen kan beskrivas som del av en process eller ett förlopp där något framåtskrider och utvecklas, i detta fall polisutbildarnas kunskapande och meningsskapande om polisutbildning. Den meningsskapande processen placerades inom ramen för den nya reviderade polisutbildningen, som satts i spel 1998. Polisutbildningen skulle nu bygga på en problembaserad pedagogik (Colliver, 2000; Hmelo-Silver, 2004) och initialt utföras av i huvudsak yrkespraktiker med begränsad pedagogisk erfarenhet eller utbildning, vilket genererade oväntade problem som krävde snabba lösningar. De första åren från 1998 innebar många problem med både frustrerade lärare och polisstudenter, vilket en utvärdering visade (Rikspolisstyrelsen, 2000). Denna situation skapade ändå en pragmatisk men reflekterande utbildningskultur där studenternas lärande till poliser till stor del var i fokus (Polishögskolan, 2014b). De lärare som hade polisiär bakgrund, i denna avhandling benämnda ”polislärare”, fick en framträdande roll för att fungera som en brygga mellan yrkeserfarenhet och teoretisk/praktisk kunskap, trots att få av de utbildande poliserna hade pedagogisk utbildning eller någon längre erfarenhet av att undervisa. Vissa polislärare visade också en brant utvecklingskurva gällande förmågan att undervisa, medan andra misslyckades helt och försvann lika snabbt som de kom. Denna beskrivning bygger på min egen upplevelse av händelseförloppet, för jag satt också där i fyrkanten, som nyanställd lärare i muntlig och skriftlig framställning, erfaren gällande undervisning men helt okunnig om polisverksamhet. Lärarna på Polishögskolans gemensamma uppdrag var att på bästa sätt förbereda polisstudenter för en introduktion in i en polisiär yrkesverksamhet och yrkeskultur (Crank, 2004; Lauritz, 2009). Ett polisyrke som många i samhället har en uppfattning om, och som visat sig vara ett i många avseenden komplext uppdrag. Manning (2010) har under årtionden ägnat sig åt att belysa polisarbetets komplexitet och förändring. Han menar bland annat att polisarbetet kan ses utifrån ett dramaturgiskt perspektiv där poliser förväntas 2 fatta svåra beslut baserat på subjektiva omdömen i en offentlig miljö, och i hög grad beroende av samarbetet med kollegor och allmänheten: Policing is both an individual and collective performance, based on faceto-face interactions, public deference, and societal validation of the collective representation. The process of interaction is the product of policing, and the consequences of these interactions are the most consequential outcomes of policing. (2010, s. 183) Polisuppdraget har också förändrats under de senaste trettio åren, från reaktivt till proaktivt allteftersom samhället ökat kraven på polisen via problembaserat långsiktigt polisarbete (Fielding, 1988; Macvean & Cox, 2012; Paoline & Terrill, 2007). Uppdraget kan dessutom sägas vara motsägelsefullt, med å ena sidan den repressiva aspekten att upprätthålla lag och ordning och å andra sidan vara en service och trygghet för medborgarna (Petersson, 2015). Litteraturen beskriver också att många av de kunskaper som krävs för att lösa snabbt uppkomna situationer är svåra att utveckla på ett utbildningscampus utan kräver kontakt med yrkespraktiken (Chan et al., 2003). Ur detta perspektiv blir det därför synnerligen intressant hur sådan kunskap utvecklas och frodas i utrymmet mellan utbildning och yrkespraktik. Vidare, även om forskningen visar att det finns poliser som är olämpliga och har stora svårigheter att hålla sig professionella i detta uppdrag, finns det berättelser om poliser som klarar av att upprätthålla den professionella etiken i svåra situationer. Det finns alltså uppenbarligen poliser som kan vara empatiska, men ändå tydliga och handlingskraftiga, repressiva men ändå professionella, goda kollegor som ändå kan säga ifrån och anmäla om något fel begåtts. Litteratur om polisyrket berör även fenomen som sammanhållning, kamratskap, konformitet, kåranda, alienation, övervåld, rasism, stress, posttraumatisk stress, korruption och lämplighet (Crank, 2004; Lauritz & Karp, 2013; Van Maanen, 1975). Litteraturen ger också exempel på antiintellektualism inom polisen, där handlingskraft är normen och reflektionsförmåga ses som en svaghet (Crank, 2004; Granér, 2004, s. 214). Det finns också beskrivet hur konkret yrkeskunskap byggd på sunt förnuft (common sense knowledge) uppmuntras under polisutbildningen, vilket grundar sig i polisarbetets oförutsägbarhet och därmed riskfylldhet; man måste kunna lita på att kollegan finns där och agerar när fara uppstår. Där skildras också hur sunt-förnuft-kunskap konstitueras i rutinartat småprat mellan uppdragen i det dagliga polisarbetet, till exempel genom utbyte av dråpliga anekdoter från polisarbetet (”war stories”) (McNulty, 1994). Blivande poliser beskriver också sitt första möte med poliskollektivet som välkomnande och omslutande, speciellt avseende det vardagliga småpratet kollegor emellan (Ekman, 1999: Lauritz, 2009). Här har studier också visat på ett polisyrke med ökad etisk medvetenhet, där nya poliser faktiskt kan fungera 3 som förändringsagenter mot en positiv utveckling av poliskulturen utifrån dessa höjda samhälleliga krav (Chan et al., 2003; Granér, 2004; Reid, 2015). Efter att ha tagit del av ovanstående litteratur, väcktes mitt intresse för olika perspektiv på polisutbildarnas betydelse för hur lärandet till ett polisyrke går till, och vilken betydelse detta får för en förmodat lärande organisation (Andersson Arntén, 2014; Bergman & Jansson, 2010). Runt 2006 gjorde jag en första genomgång av forskning om polisutbildning. Då upptäcktes en lucka i forskning om yrkesutbildare som aktiva subjekt i sitt yrkeslärande (Se Webster-Wright, 2009), i synnerhet studier av poliser som är polisutbildare. Speciellt noterade jag en avsaknad av svensk forskning på hur polisutbildare hanterar frågorna ovan och hur de ser sig på sig själva som utbildare i detta sammanhang. Ett kunskapsintresse började på så sätt mejslas fram och blev inledningen till ett explorativt forskningsprojekt inom yrkesutbildningsfältet, ett projekt som skulle pågå i över tio år. Slutresultatet blev denna doktorsavhandling om polisers individuella och kollektiva upplevelser av uppdraget som polisutbildare och presenteras i form av sammanläggning av en redan publicerad licentiatuppsats om polislärare (delstudie ett) samt två artiklar rörande aspiranthandledare (delstudie två), och aspirantinstruktörer (delstudie tre). Jag menar att denna avhandling kan vara intressant även för andra yrkesutbildningar, både vad gäller frågor om grundutbildning såväl som vidareutbildning, men även rörande förändring, utveckling och lärande i en yrkespraktik. Kunskapsbidraget är främst empiriskt eftersom polisutbildare, internationellt och i Sverige, i begränsad omfattning har undersökts. Avhandlingen bidrar också i metodologiskt avseende då främst intervjuer i fokusgrupper använts, vilket är ovanligt i polisforskning. Dessutom tillämpas ett teoretiskt ramverk baserat på idéer från bland annat John Dewey, Jennifer A. Moon och Ludwik Fleck, i en kombination som kan vara en inspiration för andra liknande studier med fokus på utvecklingsprocesser i yrkesutbildning och yrkesverksamhet.