Psykisk ohälsa är ett utbrett problem i Sverige. Som poliser kommer vi troligtvisdagligen att möta personer med psykisk ohälsa, man räknar med att så många som20 % av Sveriges befolkning är drabbad i någon form. Syftet med rapporten är attbesvara frågan; hur kan man, om det är möjligt, identifiera personer med psykisksjukdom i ett samtal eller förhör och hur skall man bemöta dessa därefter?Detta är ett ämne som intresserar oss och något som vi tycker har behandlats alldelesför lite på polisutbildningen. I rapporten har vi valt att göra en lite mer ingåendedjupdykning i två personlighetsstörningar och ett sjukdomstillstånd. Sedan har viredogjort för olika klassifikationssystem som finns för att diagnostisera psykisksjukdom för att se om dessa system, i någon form, går att använda i det praktiskapolisarbetet. Vidare har vi även hållit intervjuer med två personer som i sitt arbetekommer i kontakt med psykisk sjukdom, denna kunskap har vi sedan utgått ifrån närvi skrivit diskussionen. Vår tro innan vi startade med rapporten var att kunskap ompsykisk ohälsa är nyckeln till ett bra bemötande. Denna insikt har bekräftats frånflera källor under arbetets gång. Vi vill med denna rapport belysa vikten av ett brabemötande när man träffar personer som lider av psykisk ohälsa.

Var tionde person som misshandlas utomhus av okänd gärningsman råkar ut för detta vid upprepade tillfällen. Denna rapport belyser upprepad utsatthet för brott utifrån polisanmälningar i Västernorrlands län anmälda under perioden 1 januari 2005 till och med 31 december 2008. Rapporten är en kvantitativ registerstudie. Utav de totalt 2 376 anmälda misshandelsfall så var 453 av dessa anmälningar ett led i upprepat utsatthet för brott. Det innebär att 19 procent av alla anmälningar har en koppling till upprepad viktimisering. Faktorer som rapporten belyser är kön, ålder och tidpunkt. Av de 197 identifierade målsägandena är 95 procent män. Målsägandens ålder när de första gången utsattes för misshandel har sammanställts. 71,6 procent var i åldersgruppen 15-23 år. Vid 24 års ålder minskar antalet målsäganden markant. De misshandelsfall som ingår i denna rapport har till största del begåtts under sommarmånaderna juni, juli och augusti samt i december. Fredag och lördag kväll/natt utmärker sig kraftig. Under dessa tidsperioder har 70 procent av misshandelsfallen i denna rapport begåtts. Från att en målsägande anmäler ett misshandelsbrott så är risken störst att utsättas för en upprepad händelse under den första månaden (9 procent). Risken minskar sedan kontinuerligt. 43 procent av det totala antalet anmälningar om upprepat våld sker under de första sju månaderna. Inom länet skiljer sig inte de olika kommunerna i någon större utsträckning med avseende på upprepade anmälningar. Samtliga kommuner återfinns i intervallet åtta till tretton procent med undantag av Kramfors på sex procent. Av de målsäganden som har blivit utsatta för upprepad viktimisering har 64 procent själva varit skäligen misstänkta för misshandelsbrott. Resultatet i denna rapport stämmer väl överens med tidigare forskning med ett undantag, Ekbrand (2005). Hans rapport tyder på att det inte finns något samband mellan att själv varit misstänkt för brott och att bli utsatt för upprepad viktimisering. Resultatet i vår rapport verifierar tidigare forskning med avseende på kön, ålder och tidpunkt. En slutsats i denna rapport är att Polisen borde informera en målsägande om att riskerna med att utsättas för en upprepad händelse är stor vid anmälan av denna brottstyp och motivera varför den är det.

Polisen i Sverige har ett relativt högt förtroende bland allmänheten (BRÅ, 2007). Det är av stor vikt att polisen har ett stort förtroende i samhället, för att samarbetet mellan polis och allmänhet skall fungera väl samt att brott skall anmälas (BRÅ, 2007). Men efter händelser som den i Rosengård, december 2008, ligger det nära till hands att fundera över hur samhället ser på polisen. Antagligen påverkas allmänhetens förtroende negativt då enskilda poliser uttalar sig så starkt nedsättande om andra människor som i detta fall. Medias intensiva rapportering gör att få undkommit händelsen i Rosengård.Syftet med följande studie var att beskriva allmänhetens förtroende för polisen samt hur detta kan påverkas av medias rapportering. Vidare avsåg författarna att besvara följande frågeställning; Kan polisen som organisation samt enskilda poliser genom sitt agerande påverka samhällets förtroende för polisen i helhet?Studien genomfördes i form av en litteraturgranskning där relevant litteratur granskats och diskuterats av författarna.Som teoretisk referensram användes Agenda Setting av (Dearing & Rogers, 1992) som beskriver medias påverkan i samhället. Av resultatet framgår att media har dagordningsmakt, då media styr vilken slags information och kunskap nyhetspubliken skall få ta del av (Palm & Skogersson, 2008). Rapportering om en organisations verksamhet, oavsett om rapporteringen är sann eller ej, påverkar allmänhetens förtroende för organisationen (Sandstig, 2008 hänvisar till Palm, 2005). Vidare framgår att enskilda händelser, med enskilda individer, kan påverka förtroendet för en hel organisation i sin helhet. Det är därför viktigt hur organisationen väljer att bemöta enskilda händelser samt hur man kommunicerar sin verksamhet i media (Palm & Skogersson, 2008).

Syftet med denna rapport var att ta reda på vad ungdomar i Umeå har för uppfattning om polisen och hur ungdomar påverkar varandra. Teorikapitlet handlar om emotioner, föreställningar och attityder samt vad dessa grundrar sig på och fyller för funktioner hos individen.En enkätundersökning gjordes på Östra gymnasiet i Umeå och sammanlagt 50 elever mellan 16-19 år besvarade den. Figurer och medelvärden har gjorts för att få en klar bild av resultatet. Resultatet visade att det finns ungdomar som har fått en försämrad bild och uppfattning av polisen i Umeå. Utöver den grupp som svarade att deras uppfattning försämrats fanns en ungefär lika stor grupp som svarade det motsatta. Anledningar till försämringen var bland annat dåliga bemötanden och maktmissbruk. Anledningar till en förbättrad syn på polisen var bland annat att polisen fyller en viktigt funktion och gör sitt jobb.Resultatet visade också att över hälfen av ungdomarna hade kompiar som någongång pratat illa om polisen samt att ca hälften av ungdomarna själv sagt någonting negativt om polisen.

I år, trädde en FAP från Rikspolisstyrelsen i kraft, RPS FS 2009:6, FAP 761-1. Den ger anvisningar till polismyndigheten samt aspiranten om vad som skall tillgodoses i aspirantutbildningen och vad myndigheten skall lägga vikt på i övrigt i den utbildning aspiranten får under sin tjänstgöring.Enligt studenternas egna upplevelser av hur processen har varit framkommer det att många ifrågasätter hur man har resonerat kring kvalitéer hos individer och hur man kan ge märkliga argument för att neka plats hos en särskild myndighet.Syftet med detta arbete är att lyfta fram det system som borde granskas ytterligare och kanske även förbättras genom att göra tillägg i föreskrifter eller genom annan nationell lösning hos myndigheterna. Detta skall betraktas ur ett par perspektiv som känns relevanta.Den juridiska biten uppfattas som dold och inte alls framträdande under själva processen till aspiranten. Det finns mycket information som är nyttig för den enskilda studenten som kan vara till hjälp och ge en slags vägledning till hur man skall gå tillväga med ansökan och överklagan till exempel.Det bör tas fram ytterligare styrdokument för både utbildningar och student så att många fler blivande poliser kan känna en trygghet och lugn inför aspiranten istället för att uppleva processen som en belastning på studier och privatliv.

Den 5 februari 2009 kablade media ut den video som i en handvändning kom att påverka hela den svenska poliskåren. Under det rättsliga efterspelet efter höstens kravaller i Rosengård framkom en videosekvens i vilken två polismän uttrycker såväl kränkande som rasistiska kommentarer om aktivisterna. Detta avslöjande ledde till att media började ifrågasätta hur allmänhetens tilltro till polisen ser ut, och hur det har påverkats av händelserna i Rosengård.I denna rapport presenteras hur man inom polismyndigheterna i Stockholms län och Västra Götalands län valt att angripa problematiken kring allmänhetens förtroende för polisen.Den mest uppenbara skillnaden som vi kunnat konstatera är att man i Stockholms län satsar på en utbyggnad av så kallade lokala postkontor, medan man i Västra Götalands län valt att fokusera på den enskilde polismannens synbarhet och närvaro. Båda arbetssätten har dock samma målsättning, att synas och integreras i övriga samhället för att därigenom öka förtroendet bland medborgarna.

Under de senaste åren har medierna byggt upp en bild där budskapet står tydligt; Brottsligheten ökar och blir värre bland ungdomar! Men en rapport som BRÅ, brottsförebyggande rådet, låtit göra visar dock att antalet ungdomar som misstänks för brottsbalksbrott inte förändrats märkvärt under de senaste trettio åren.Även om ungdomsbrottsligheten inte kan sägas öka nämnvärt visar kriminalstatistiken att ungdomar är den mest brottsaktiva gruppen i samhället. Man kan se en tydlig topp i brottsaktivitet under ungdomsåren men för majoriteten kan denna tid ses som en övergående fas.Detta innebär att samhället har mycket att vinna på med att sätta in resurser så tidigt som möjligt. På så vis kan samhället undgå kostnader, brottslighet, mänskligt lidande och skapa en tryggare framtid.För att lyckas bryta en kriminell livsstil är det viktigt med ett bra bemötande från samhällets rättsskyddande aktörer. Det krävs att polis, kriminalvård och socialtjänsten tillsammans och i samarbete med ungdomen sätter in lämpliga åtgärder.Denna rapport handlar hur samhället bemöter unga lagöverträdare med utgångspunkt i polisens arbete. Framförallt har arbetet med ungdomar i Umeå studerats där intervjuer genomförts med personer som på något sätt arbetar med dessa frågor idag.

Man har många tankar inför aspirantperioden, och oroande frågor dyker upp. Det är många som känner oro inför detta. Emelie Lagervall, ombudsman för studerandefrågor på Polisförbundet, har diskuterat aktuella aspirantfrågor i Polistidningen. Hennes tankar stämmer överens med våra. Vi undrar t.ex. om aspiranten får den individanpassning som han/hon behöver, eller om aspiranten får den handledning som en ny FAPen anger eller om man klarar av att ta hänsyn till den enskilde individens behov. En dålig ekonomi kan också drabba aspiranten. Syftet med vårt arbete är att få en bild av hur aspirantutbildningen fungerar och kan fungera med hänsyn till styrande dokument. Som bakgrund har vi en ny FAP 761-1 där utbildningen är reglerad. Vi har intervjuat en handledare från Gävleborgs län och en samordningsansvarig för utbildningen i samma län. Vi har även intervjuat en aspirant som har haft det jobbigt och som fick ”avbryta sin aspirant”. Dennes erfarenheter av aspirantperioden är viktiga att ta del av och att belysa, då det direkt berör vår frågeställning om oron inför aspiranttiden. Vi har skickat enkäter till åtta slumpvist valda aspiranter i Gävleborg. Där har vi bett dem svara på frågor om aspiranttiden. Förhoppningsvis skall vårt arbete hjälpa till att göra oss trygga i en säker och bra aspirantutbildning; för blir det ”fel” för en enda aspirant - är det en för mycket. Vi tycker som resultat bl.a. att vår oro har stillats lite när vi fått veta att det är en positiv utveckling på gång.

Abstract saknas.

De flesta långtgående undersökningar som är gjorda, vad det gäller motsättningar mellan polis och invandrarungdomar har gjorts i USA och England på sextio- och sjuttiotalet. Man kan tydligt se att polisen behandlar människor olika. Emellertid kan man dra vissa paralleller och lärdomar och således placera dem i ett svenskt sammanhang. Man kan även se i undersökningar som är gjorda i Sverige på nittiotalet att invandrare har känt kränkningar när de haft något att göra med polisen. Bl a visar olika undersökningar vilket problem det kan vara om man inte känner till svensk lagstiftning. Det berättas om den samhörighet som folket i t ex. Hammarkullen känner när de hjälper varandra mot polisen, och att de inte kan förstå hur nazisterna kan få demonstrera fritt. svensk polis har i uppgift att skydda det allmänna och att ingripa mot brott. I dessa företaganden kan enskilda poliser inte lägga några som helst aspekter på vilka man skyddar eller ingriper mot. Det finns en förståelse för varför man som polis blir stämplad som rasist ibland. Men problemet är inte i första hand ett polisiärt problem…