Polisen är en central samhällsfunktion, och för att erhålla ett fungerande och tryggt samhällekrävs medborgarnas förtroende. Polisens tillförlitlighet måste därför ständigt upprätthållas ochskyddas. Polisens kännetecken återfinns bland annat på polisens uniformer, utrustning samtutryckningsfordon. Syftet med kännetecknen är att stärka trovärdigheten i mötet med medborgaresamt bidra till känslan av samhörighet inom polismyndigheten. Det ska vara lätt attkänna igen polisen oavsett plats, och det ska aldrig råda någon tvekan om att polisen verkligenär polisen. Trots detta finns det inget generellt skydd för polisens kännetecken.I lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar finns skydd föranvändning av polisvapnet, som är en del av polisens logotyp och kännetecken, i näringsverksamhet.Något förbud mot att använda polisens kännetecken för privat bruk existerar inte, omanvändandet inte faller under bestämmelsen i 17 kap. 15 § BrB om föregivande av allmänställning. Det har i rättspraxis inte ansetts vara föregivande av allmän ställning att på väg elleri terräng framföra ett fordon som är försedd med polisens kännetecken. Det är även tillåtet attför vem som helst förse fordon med sådana kännetecken. Polisens uniformspersedlar och annanutrustning finns att köpa på den öppna marknaden, trots att polisens föreskrifter om uniformeroch utrustning fastställer att Polismyndigheten äger all uniformspersedel med tillbehöroch utdelar detta endast som lån. Det föreligger emellertid inget förbud för andra än Polismyndighetenatt äga sådan utrustning.Det finns ingen reglering vad gäller användningen av polisens kännetecken i konstnärlig verksamhet.Inte heller finns det någon reglering för de företag som tillhandahåller polisfordonoch annan polisiär rekvisita.Att vem som helst kan köpa och äga uniformer och fordon försedda med polisens kännetecken,och använda helt fritt i konstnärlig verksamhet, kan leda till stora skador i relationen mellanmedborgare och polisen. Trots att det finns de som endast har ett genuint intresse för polisiäraobjekt måste hänsyn tas till vilka oönskade konsekvenser som kan uppkomma om sådanaobjekt hamnar i fel händer.

Studien syftade till att undersöka och få en förståelse för hur kvinnor, som blivit utsatta för sexuella trakasserier, resonerade kring att anmäla eller inte anmäla brottet till polismyndigheten. Vidare syftade studien till att undersöka kvinnors upplevelser av polismyndighetens bemötande vid en anmälan av sexuella trakasserier. Det empiriska materialet samlades in genom semistrukturerade djupintervjuer med nio kvinnor i åldrarna 19–30 år. Studiens resultat visade att kvinnorna förde olika resonemang bakom deras val att anmäla eller inte anmäla till polismyndigheten. Att vara ensam i anmälningsprocessen påverkade huruvida kvinnorna ville gå vidare med en anmälan eller inte, där andra offer som också blivit utsatta gav en känsla av validering och trygghet för kvinnorna. Trots att samtliga kvinnor som anmälde upplevde någonting positivt i polismyndighetens bemötande lyftes ändå flertal negativa erfarenheter av polisens bemötande upp. Att polismyndigheten bemötte kvinnorna genom att avråda kvinnorna från att genomföra en anmälan var något anmärkningsvärt i studiens resultat. Slutsatserna är att kvinnors resonemang kring anmälningsbenägenheten går i likhet med varandra och vad tidigare studier inom ämnet visat. Vidare visar studiens resultat även att det finns ett utbildningsbehov inom polismyndigheten gällande bemötandet av kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier för att förhindra att den låga anmälningsbenägenheten fortgår. / The aim of this study was to examine and achieve a deeper understanding for how women, who have been subjected to sexual harassment reasoned behind reporting or not reporting their victimization to the police. Furthermore, this study aimed to investigate how women experienced the response they got from the police in a relation to reporting their victimization. The empirical data was collected through semi-structured in-depth interviews with nine women between the ages of 19-30. The results showed that women reasoned in different ways when deciding to report, or not, to the police. To be alone in the reporting process affected whether women wanted to proceed or not. Even though all women who reported their victimization to the police experienced something positive in their response, the negative experiences outweighed the positive. A remarkable finding for the study was that the police themselves discouraged women from reporting their victimization. The conclusions are that women’s reasoning’s behind reporting or not are similar to what previous research has presented. In conclusions, the findings suggest that training for police should emphasize how to initial response to women who has been subject to sexual harassment in order to prevent low levels of reporting.