I Identitetskris undersöks ambivalensen hos den fiktiva figuren doktor Glas. En svängande osäkerhet tar sig uttryck genom såväl karaktärens självsyn som genom de större frågor som karaktären ställer sig om människan och dess varande. Dessa tankar och frågor står att finna i de dagboksanteckningar som doktorn fingeras skriva, vilka har varit föremålet för uppsatsens analys. Doktor Glas framställs i ena stunden som ensam, viljesvag och självkritisk för att i nästa stund framställas som en man fylld av självförtroende och kraft som står över sina medmänniskor. Med hjälp av ett posthumanistiskt perspektiv kopplas karaktärens ambivalenta självsyn samman med hans uttalanden om Darwins utvecklingslära och om förhållandet djur­–människa. Glas uttrycker längtan efter ett tillstånd där människan inte teoretiserar hela sin tillvaro och istället lever mer ödmjukt och enkelt. På samma gång uttrycker han ett förakt mot människans ursprung bland djuren och förespråkar den civiliserade och tänkande människan. Analysen visar hur doktorns identitetsvacklande kan hänga samman med hans kluvna uttalanden kring människan som särskild från andra djur, från naturen och från sitt ursprung. Söderbergs stora idéroman visar sig innehålla mer känslogrund och fler paradoxer än vad man först kanske tror, när man väljer att se på den ur ett nytt perspektiv. Romanen kanske till och med kan sägas innehålla ett posthumanistiskt frö …