I Identitetskris undersöks ambivalensen hos den fiktiva figuren doktor Glas. En svängande osäkerhet tar sig uttryck genom såväl karaktärens självsyn som genom de större frågor som karaktären ställer sig om människan och dess varande. Dessa tankar och frågor står att finna i de dagboksanteckningar som doktorn fingeras skriva, vilka har varit föremålet för uppsatsens analys. Doktor Glas framställs i ena stunden som ensam, viljesvag och självkritisk för att i nästa stund framställas som en man fylld av självförtroende och kraft som står över sina medmänniskor. Med hjälp av ett posthumanistiskt perspektiv kopplas karaktärens ambivalenta självsyn samman med hans uttalanden om Darwins utvecklingslära och om förhållandet djur­–människa. Glas uttrycker längtan efter ett tillstånd där människan inte teoretiserar hela sin tillvaro och istället lever mer ödmjukt och enkelt. På samma gång uttrycker han ett förakt mot människans ursprung bland djuren och förespråkar den civiliserade och tänkande människan. Analysen visar hur doktorns identitetsvacklande kan hänga samman med hans kluvna uttalanden kring människan som särskild från andra djur, från naturen och från sitt ursprung. Söderbergs stora idéroman visar sig innehålla mer känslogrund och fler paradoxer än vad man först kanske tror, när man väljer att se på den ur ett nytt perspektiv. Romanen kanske till och med kan sägas innehålla ett posthumanistiskt frö …

The present essay is a translation study on the two French versions of the Swedish novel Doktor Glas, by Hjalmar Söderberg. As one among relatively few Swedish novels of its time, Doktor Glas has been translated and re-translated. The main purpose of this study is to identify and explain differences between the two French versions of Doktor Glas, concerning the ways the literary style of the Swedish author has been translated. By focusing on the methods of translation (transitions, omissions and the use of footnotes) used by the different translators, I examine to what extent the later ones have been successful in rendering what I call the “söderbergian” style/”le style söderbergien”. For this purpose, certain passages from the two French versions have been examined and compared to the corresponding passages within the original text. The different translators have used different methods of translation, some of which are and have sometimes been considered as controversial, for example in terms of their capacity to render the author-specific style into another language. A main conclusion in this study is that the re-translation is the more faithful of the two French versions of the “söderbergian” style/”le style söderbergien”.

<p>The present essay is a translation study on the two French versions of the Swedish novel <em>Doktor Glas</em>, by Hjalmar Söderberg. As one among relatively few Swedish novels of its time, <em>Doktor Glas</em> has been translated and re-translated.</p><p>The main purpose of this study is to identify and explain differences between the two French versions of <em>Doktor Glas</em>, concerning the ways the literary style of the Swedish author has been translated. By focusing on the methods of translation (<em>transitions,</em> <em>omissions and the use of footnotes</em>) used by the different translators, I examine to what extent the later ones have been successful in rendering what I call the “söderbergian” style/”le style söderbergien”. For this purpose, certain passages from the two French versions have been examined and compared to the corresponding passages within the original text.</p><p>The different translators have used different methods of translation, some of which are and have sometimes been considered as controversial, for example in terms of their capacity to render the author-specific style into another language. A main conclusion in this study is that the re-translation is the more faithful of the two French versions of the “söderbergian” style/”le style söderbergien”.</p>

Hjalmar Söderberg är en svensk författare vars verk i allra högsta grad lever kvar i våra dagar, vilket visar sig i de mångtaliga omtolkningar på hans romaner som uppkommit under 2000-talet. Med detta arbete vill jag dels analysera Hjalmar Söderbergs mest uppmärksammande roman Doktor Glas (1905), dels utveckla en didaktisering av de sentida pastischer som sprungit ur verket och belysa pastischernas postmoderna tendenser. Mitt syfte är också att undersöka hur dagens gymnasielärare ser på användandet av Hjalmar Söderbergs texter i sin undervisning. I arbetet intervjuar jag sex yrkesverksamma svensklärare som pekar på olika förtjänster med att använda sig av Söderbergs texter i elevsammanhang, däribland språket, stockholmsskildringen, de etiska och moraliska frågeställningarna som tas upp i texterna samt Söderbergs texter som förmedlare av ett svenskt kulturarv. Därutöver har jag själv gått ut i skolan och provat min didaktisering av de sentida omtolkningarna av Söderbergs Doktor Glas med en elevgrupp. Eleverna har sedermera fått besvara en skriftlig uppgift om pastischerna samt en utvärderande enkät om hur de upplevde mitt lektionsmoment. Utifrån detta diskuterar jag hur och varför Söderbergs texter kan ha en plats i skolundervisningen samt vilka förtjänster det finns med att undervisa om postmodernistisk litteratur i skolan. Resultatet från lärarintervjuerna och elevenkäterna för mitt resonemang in på hur vissa elever kan ha svårigheter att förstå äldre texter och forna tiders moralsyn, men också nyttan av att utmana sina egna perspektiv och sin egen tids tankesätt. Med min ansats om en postmodern litteraturdidaktik i åtanke diskuterar jag undervisningsformens problem, men också dess möjligheter: att utveckla en historisk förståelse för litteratur och att klargöra villkoren för konstnärligt skapande, vilket i förlängningen kan gagna den egna kreativiteten.

In recent years, Hjalmar Söderberg’s novel Doktor Glas (1905) has been conceived as more complex compared to its contemporary interpretations, and has been associated with many different ideas. The novel stands the test of time and forces readers to reflect on difficult issues. However, only sporadic attention has been paid to the connection between Doktor Glas and tragedy, hidden in the form of direct references or allusions to Greek antiquity and occasional reminiscences of Greek tragedy.    Tragedy is a branch of drama and for centuries Aristotle’s Poetics offered the only definition of tragedy available. Nevertheless, renowned philosophers and thinkers have offered alternative definitions of tragedy that describe aspects of tragedy not adressed by Aristotle; the list of tragic requirements seems to change and vary through the ages and by extension the term may be applied to ”a conception of the tragic”.     This thesis explores the experience of tragedy and the tragic in Doktor Glas. That will be accomplished with four idea analyses of the novel, each one from a different ”tragic” point of view. In other words, through dialogue between the novel and the tragic conception as conceived by Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Arthur Schopenhauer, Friedrich Wilhelm Nietzsche and Albert Camus in order to embody in the novel the ”image” of the tragic as created by each of the above-mentioned important philosophers and thinkers, with focus directed towards the old question of the aristotelian term katharsis. One of the main results of the present study is that from a ”tragic” point of view, Doktor Glas is remarkably modern.    The author aims to perform a divergent, still creative approach to the ambiguous Doktor Glas according to her background and previous education in the anthropocentic discipline of studies in Classical Philology.

In this project I aimed to deepen my insight into musical craftsmanship, form conclusions about counterpoint, harmony and melody (both written and improvisational) and how these can intertwine in order to create a larger coherent musical work. Whilst working on the project I used a wide plethora of jazz and classical techniques to create programmatic music molded after the great Swedish novel Doktor Glas. The music was written for a small orchestra with musicians with backgrounds in jazz, classical and folk music, and was performed live at KMH on the 12th of April 2022.

No description available.

Syftet med denna uppsats är att undersöka om doktor Glas i Hjalmar Söderbergs roman med samma namn är en opålitlig berättare. Detta görs genom att undersöka varför, hur och vad han skriver. Metoden är att först definiera dagboksromanen, och sedan analysera pålitlighet genom användandet av främst James Phelans narratologi, i samband med Vera Nünning och Uri Margolin. Analysen visar att Glas rapporterar händelser korrekt och gör det han säger att han ska göra, men han är oärlig om sina tankar, känslor och motivationer. Glas opålitlighet som berättare visar sig främst i att hans tolkningar och utvärderingar av situationer och personer inte alltid är riktiga eller rimliga.

I denna uppsats har en litterär analys gjorts av maskuliniteter i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Bengt Ohlssons Gregorius. Uppsatsen har avgränsats till att enbart studera karaktärerna Glas och Gregorius. Den teori som främst använts är R.W Connells maskulinitetsteori där litteraturen har studerats utifrån tre av hennes fyra maskulinitetskategorier: 1) hegemoni, 2) underordnade, 3) delaktighet. Uppsatsen har inte enbart grundat sig i maskulinitetsforskning utan även i litteraturforskning och specifikt en litteratursociologisk teori som menar att litteraturen och samhället samverkar. Alltså kan litteraturen anses säga någonting om hur samhället såg ut vid tiden verket utgavs. Det går att urskilja hegemoniska, underordnade och delaktiga maskulinitetsdrag i respektive karaktär. Den hegemoniska genom att de exempelvis tillhör en bildad högre klass och att de ses som högmodiga, men även att de erhåller en maktposition i samhället i och med deras yrken: doktor och präst. Den underordnade maskuliniteten kan urskiljas i Glas gällande kärlek och sex då han fortfarande är oskuld, medan i Gregorius syns det istället i hans oro över vad andra tycker, hans oattraktiva yttre och att han visar känslor genom att gråta. Båda karaktärerna kan anses tillhöra den delaktiga maskuliniteten i och med att ingen är essensen av en hegemonisk man. Trots att de tillhör en privilegierad klass är ingen av dem särskilt attraktiv, de är oälskade och ensamma, de tvivlar på sig själva och de båda lider av brist på handlingskraft. Karaktärerna beskrivs även tillhöra den underordnade kategorin flera gånger när handlingen beskrivs utifrån deras egna perspektiv. Detta är framförallt tydligt i Gregorius då pastorn vid flera tillfällen distanserar sig från den manliga normen. Det finns flera likheter mellan karaktärerna, men den främsta skillnaden är deras syn på sex där Gregorius njuter av sex och i sexakten kan han även använda sig av våld, vilket kan ses tillhöra en hegemonisk maskulinitet. Glas däremot menar att sex är avskyvärt, vilket kan ses som avvikande och därmed en underordnad maskulinitet. Karaktärernas inre tankar och omgivningens uppfattning av dem kan stundtals tillhöra motstridiga maskuliniteter i olika sekvenser av verken. Därför har skillnaden mellan yttre och inre manlighet beaktats. Skillnaden mellan yttre och inre manlighet handlar alltså om hur karaktärerna beskriver sig själva och hur de beskrivs av andra. Generellt sett tillhör karaktärerna en mer hegemonisk eller delaktig maskulinitet när de beskrivs av någon annan, medan de har en mer underordnad syn på sig själva.

En jämförande analys av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Edgar Allan Poes "Det skvallrande hjärtat", ur ett psykoanalytiskt och strukturalistiskt perspektiv. Båda verken utgår ifrån en huvudkaraktär och ett mord som de begår. Jag har valt att, utifrån ett strukturalistiskt perspektiv, försöka tillämpa detektivstrukturen och se hur författarna förhåller sig till den. Jämför även huvudkaraktärernas beteende före, under och efter morden ur ett psykoanalytiskt perspektiv för att kolla på skillnader och likheter.