Diskriminering i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare har identifierats som ett stort samhällsproblem av lagstiftare på såväl svensk som europeisk nivå, och idag uppställs ett förbud mot diskriminering i arbetslivet i svensk lagstiftning, EU-direktiv och Europakonventionen. Regelverket på diskrimineringsområdet syftar till att urskilja och förbjuda missgynnande särbehandling av personer som har vissa skyddade egenskaper, men det medges samtidigt att särbehandling kan rättfärdigas i vissa fall. För att en åtgärd som ger upphov till diskriminering ska kunna rättfärdigas krävs att åtgärden är proportionerlig. Kravet på proportionalitet kommer till uttryck i såväl den svenska diskrimineringslagen som i de europeiska regelverken, och har följaktligen tolkats av såväl Arbetsdomstolen som EU-domstolen och Europadomstolen. Syftet med den här uppsatsen är att utreda hur proportionaliteten bedöms i praxis från de olika domstolarna och jämföra domstolarnas proportionalitetsbedömning med varandra. EU-domstolens krav på proportionalitet har i doktrin beskrivits som ett krav på att den diskriminerande åtgärden ska vara det minst inskränkande handlingsalternativet för att uppnå ett berättigat mål. Rättsfallsanalysen i den här uppsatsen visar emellertid att denna beskrivning är allt för förenklad. EU-domstolens proportionalitetsbedömning bör snarare ses som en tvåstegsprövning, där den första frågan att besvara är om åtgärden är ändamålsenlig för det eftersökta syftet. Den andra frågan är om åtgärdens konsekvenser är sådana att de berörda arbetstagarnas intressen inskränkts på ett allt för långtgående sätt. Vid prövningen av denna fråga är det relevant att beakta om åtgärden varit det minst inskränkande handlingsalternativet, men detta tycks inte vara ensamt avgörande för slutsatsen om åtgärden är proportionerlig. EU-domstolen fokuserar huvudsakligen på arbetstagarnas intressen vid prövningen av åtgärdens proportionalitet, men detta behöver inte betyda att det motstående intresset lämnas utan avseende. Domstolens till synes ensidiga bedömningsmetod kan nämligen ses som en implicit intresseavvägning. Denna avvägning går till på så vis att granskningen av arbetstagarnas intressen är ämnad att besvara frågan om skälen mot att tillåta den diskriminerande åtgärden väger så tungt att skälen för att tillåta åtgärden får ge vika. Europadomstolens krav på proportionalitet beskrivs i den juridiska litteraturen som att det ska råda en rimlig balans mellan intresset bakom den diskriminerande åtgärden och intresset av likabehandling. Rättsfallsanalysen i den här uppsatsen ger stöd för denna slutsats, då den visar att domstolen i samtliga fall gör en uttrycklig och noggrann bedömning av de motstående intressen som berörs av den diskriminerande åtgärden. Avgörande för frågan om en diskriminerande åtgärd kan anses proportionerlig är, enligt Europadomstolens bedömningsmetod, om intresset av icke-diskriminering beaktats tillräckligt i den intresseavvägning som ägt rum på nationell nivå. Men även det motstående intresse som ligger bakom åtgärden värderas av domstolen, och det värde som tillmäts det motstående intresset påverkar vilket tolkningsutrymme som tillerkänns de nationella myndigheterna vid prövningen av åtgärdens proportionalitet. I jämförelse med EU-domstolen fäster Europadomstolen mindre vikt vid frågan om den valda åtgärden varit det minst inskränkande alternativet, men domstolen uppställer ett krav på ändamålsenlighet som innebär att det måste finnas stöd för slutsatsen att åtgärden verkligen bidrar till att avvärja en risk för skada. Eftersom Sverige som stat är bunden av såväl EU-direktiven på diskriminerings­området som diskrimineringsförbudet i Europakonventionen är Arbetsdomstolen skyldig att beakta det proportionalitetskrav som kommer till uttryck i dessa regelverk vid tillämpningen av den svenska diskrimineringslagen. Rättsfallsanalysen i den här uppsatsen ger stöd för slutsatsen att Arbetsdomstolens proportionalitetsbedömning innefattar de minimikrav för att en åtgärd ska anses proportionerlig som uppställs i EU-domstolens och Europadomstolens praxis. Proportionalitetsbedömningen i Arbets­domstolen kan beskrivas som en helhetsbedömning, vilken i huvudsak fokuseras på en granskning av de skäl som ligger bakom åtgärden. I denna bedömning inryms dels en prövning av åtgärdens ändamålsenlighet, dels en implicit intresseavvägning. Domstolens ingående granskning av de skäl som talar för att den diskriminerande åtgärden ska tillåtas kan nämligen ses som en prövning av frågan om dessa skäl är tillräckligt viktiga för att överväga intresset av icke-diskriminering. Arbetsdomstolens rättstillämpning skiljer sig dock från båda de europeiska domstolarnas praxis. Istället för att utförligt granska arbetstagarnas intresse av likabehandling, såsom EU-domstolen, fokuserar Arbetsdomstolen huvudsakligen på det motstående intresse som ligger bakom den diskriminerande åtgärden i sin prövning. Arbetsdomstolen utför inte heller någon uttrycklig värdering eller avvägning av de berörda intressena, såsom Europadomstolen.