Bakgrund: Graves sjukdom är den vanligaste formen av hypertyreos med en incidens på 20 fall per 100 000 individer och år. Graves sjukdom är ett autoimmunt tillstånd där autoantikroppar riktade mot tyreoideastimulerande hormonreceptorer (TSH-R) orsakar okontrollerad syntes och sekretion av tyreoideahormonerna trijodtyronin (T3) och tyroxin (T4). Hur tillståndet uppkommer är inte fullständigt förstått, riskfaktorer inkluderar dock rökning, kvinnligt kön och emotionell stress. Det finns i dagsläget tre etablerade behandlingsmetoder vid Graves sjukdom, dessa är tyreostatikabehandling, radiojodbehandling och tyreoidektomi. Behandling med tyreostatika pågår i regel i 12-18 månader, efter avslutad behandling är risken för recidiv mellan 50-60%. Både tyreoidektomi och radiojodbehandling är definitiva behandlingsmetoder som för majoriteten innebär övergång i hypotyreos med livslångt behov av levotyroxin-(LT4)behandling. Syfte: Syftet med examensarbetet var att undersöka långvarig effekt av radiojodbehandling vid Graves sjukdom och hur radiojodbehandling påverkar livskvalitet. Metod: Arbetet utfördes som en litteraturstudie, en sökning efter kliniska studier gjordes i PubMed med sökorden ”Graves disease” AND ”iodine radioisotopes”. Totalt åtta artiklar som i praktiken baserades på fem studier inkluderades i litteraturstudien. Resultat: Studie 1A, 1B och 1C var uppföljningsstudier av en tidigare utförd randomiserad klinisk studie. I studie 1A sågs det att samtliga individer som behandlats för Graves sjukdom hade sämre livskvalitet än den generella befolkningen 14-21 år efter behandling, ingen skillnad kunde ses beroende på behandlingsmetod. Studie 1B visade att skillnaderna i livskvalitet som funnits i studie 1A inte berodde på tyreoideahormonstatus. Resultaten i studie 1C visade att autoimmun aktivitet i form av tyreoideastimulerande hormonreceptorantikropp(TRAk)-nivåer var förhöjda bland individer som behandlats med radiojod i samtliga fem år som uppföljningen skedde, bland tyreostatika- och kirurgibehandlade individer var TRAk-nivåer normaliserade ett år efter behandling.  Studie 2 visade att tidig insättning av LT4 efter radiojodbehandling kunde förebygga försämring i livskvalitet de sex första månaderna efter radiojodbehandling. I studie 3 sågs det att större andel individer utvecklade oftalmopati efter radiojodbehandling jämfört med tyreostatika, vidare sågs sämre livskvalitet bland individer som utvecklat oftalmopati jämfört med individer utan oftalmopati. Studie 4 eftersökte optimumdosering av radiojod för att uppnå eutyreos bland individer med Graves sjukdom, det fanns att 1,85 MBq/g resulterade i eutyreos hos 72% 12 år efter behandling. I studie 5A sågs det att majoriteten av radiojodbehandlade individer övergick i hypotyreos samt att andelen som upplevde återställning 6-10 år efter diagnostisering var mindre bland de som efter behandling av Graves sjukdom var i behov av LT4-behandling. Studie 5B visade att radiojodbehandlade individer hade sämre livskvalitet jämfört med individer som behandlats med tyreostatika eller kirurgi 6-10 år efter behandling av Graves sjukdom. Vidare hade hela studiepopulationen, oavsett behandlingsmetod, sämre livskvalitet jämfört med den generella populationen. Slutsats: På grund av skillnader i upplägg och utfallsvariabler i de inkluderade studierna kan inga generella slutsatser dras utifrån samtliga studieresultat. Sammantaget sågs dock att individer som behandlats för Graves sjukdom har sämre livskvalitet jämfört med den generella befolkningen många år efter behandling. Det förefaller finnas ökad risk för sämre livskvalitet efter radiojodbehandling av Graves sjukdom jämfört med tyreostatika och tyreoidektomi, det krävs dock fler studier för att säkerställa dessa resultat samt undersöka hur och varför radiojodbehandling påverkar livskvalitet. / Graves´ disease is an autoimmune disease resulting in uncontrolled auto antibody-mediated secretion of the thyroid hormones triiodothyronine (T3) and thyroxine (T4). Graves´ disease is the most common cause of hyperthyroidism and has an annual incidence of 20 cases per 100 000 inhabitants. The pathogenesis of the disease is not yet fully understood, but risk factors include smoking, female gender and emotional stress. Since thyroid hormones act in almost every cell in the body, an imbalance in thyroid hormone levels can lead to severe consequences and affected quality of life. Symptoms of Graves´ disease include weight loss, tremor, tachycardia, heat intolerance, increased sweating, anxiety, fatigue and loss of libido.  There are three established treatment approaches for Graves´ disease including antithyroid drugs, radioiodine treatment and surgical thyroidectomy. The treatment goal for Graves´ disease is to stop the hyperthyroid state and reduce the risk of complications from the condition. Antithyroid drugs is the treatment modality most frequently used in newly diagnosed Graves´ disease and the duration of treatment is normally 12-18 months. The risk of recurrence after antithyroid drugs is 50-60%. Both radioiodine treatment and surgery are considered definitive treatments for Graves´ disease, the majority of treated individuals become hypothyroid with a life-long need for levothyroxine (LT4) treatment. The three available treatment options have both advantages and disadvantages that should be discussed with the patient in each individual case.  The aim of this study was to evaluate the long-term effects of radioiodine treatment for Graves´ disease and how radioiodine treatment affects the quality of life.  This is a literature study based on eight articles that, in practice, were based on five different clinical trials. The included studies were collected from the database PubMed. Since the included studies were different in both study design and outcome, no general conclusion can be drawn from all of the included studies. Two of the studies examined long-term effects on the quality of life of radioiodine treatment for Graves´ disease. Both studies found that persons diagnosed with Graves´ disease have a lower quality of life many years after treatment compared to the general population. The quality of life in individuals treated for Graves´ disease seems to be lower than the general population regardless of thyroid hormone state and mode of treatment. There seems to be an increased risk for lower quality of life among individuals treated with radioiodine compared to antithyroid drugs and surgery. Early administration of LT4 after radioiodine treatment could prevent worsening of quality of life according to the short form health survey (SF-36), whilst the long-term need for LT4 treatment after treatment of Graves´ disease is associated with a lower chance of feeling fully recovered 6-10 years after diagnosis.  There is a need for future studies to determine the effects of radioiodine treatment, especially regarding the long-term quality of life. There is also a need to determine the pathogenesis of Graves´ disease and to find new treatment options for the disease since the established treatment methods result in chronic illness or risk of recurrence.

Hypertyreos kännetecknas av en förhöjd funktion i tyreoidea vilket bidrar till en ökad frisättning av tyreoideahormonerna thyroxin och trijodtyronin som påverkar ämnesomsättningen i kroppen. Graves’ sjukdom, toxisk nodös struma och autonomt adenom är olika varianter av hypertyreos som behandlas med radiojodbehandling respektive tyreostatikabehandling eller med kirurgi. Vid radiojodbehandling är det viktigt att massan av tyreoidea bestäms korrekt för att undvika över- respektive underbehandling. För närvarande är planar scintigrafi (PS) den mätmetod som används på isotopterapiavdelningen vid Skånes universitetssjukhus i Lund. Vid PS erhålls tvådimensionella bilder som används för uppskattning av massan. De tvådimensionella bilderna ger ingen djupinformation vilket kan leda till att tjockleken av tyreoidea feluppskattas. Tjockleken behövs för att erhålla en korrekt tyreoideamassa, och för att minimera denna feluppskattning kan en SPECT/CT-mätning (Single-Photon Emission Computed Tomography/Computed Tomography) utföras där tredimensionella bilder erhålls. Syftet med denna studie är att utvärdera hur uppskattningen av tyreoideamassan skiljer sig mellan de två mätmetoderna samt hur radiojodbehandlingen kan påverkas av detta. Studien omfattade fantommätningar samt bildtagning på 19 deltagare med hypertyreos. Resultaten visade att massuppskattningen av tyreoidea skiljer sig mellan PS- och SPECT/CT-mätningar. SPECT/CT-mätningarna förväntades ge en bättre massuppskattning vilket ger att skillnaderna mellan mätmetoderna påvisade över respektive underbehandlingar av tyreoidea jämfört med standarddoserna somanvänds på kliniken. / Hyperthyroidism is characterized by an overactive thyroid which contributes to anexcessive production of the thyroid hormones triiodothyronine and thyroxine which are responsible for regulation of the metabolism. Graves’ disease, multinodular goiter and toxic adenoma are different disorders that are treated with antithyroid medications, radioiodine treatment or surgery. For radioiodine treatment the thyroid mass is an important parameter that needs to be determined correctly to avoid an incorrect treatment. The thyroid mass is currently estimated by planar scintigraphy (PS) at the department of radionuclide therapy at Skånes University Hospital in Lund. PS provides two-dimensional imaging of the thyroid, which is used to determine the mass of the thyroid. Two-dimensional images do not give any information about the depth information which can cause errors in estimation of the thyroid thickness. The thickness of the thyroid is essential to obtain a correct thyroid mass, to minimize the errors a three-dimensional imaging can be made with a SPECT/CT (Single-Photon Emission Computed Tomography-/Computed Tomography). The aim of this study is to evaluate how the estimation of the thyroid mass differs between the two measurement methods and also how that can affect the radioiodine treatment. The study included phantom measurements and 19 participants with hyperthyroidism. The results of this study showed that the estimation of the thyroid mass differ between the PS- and SPECT/CT-measurements. The SPECT/CT-measurements is assumed to give more accurate mass estimations and given this, the differences of estimated mass showed both over- and undertreated thyroid compared with the standard doses that are used in the clinic.