<p><strong> </strong>Tora Vega Holmström (1880-1967) beskrivs ofta som en avantgardistisk kolorist som gärna använde exotiska motiv. I min uppsats redogör jag för TVHs förutsättningar, strategier och status i konstens Sverige med tonvikt på åren 1910-1930, med hjälp av sociologen Pierre Bourdieus modell för maktpositionering i kulturella fält. Dessutom görs en översiktlig beskrivning i TVHs porträtt- och figurbilder, men tonvikt på det varierande bildspråket och den öppna inställning hon tycks ha haft gentemot sina modeller. En av hennes ”negerbilder” <em>Utanför ett musikcafé i Biskra</em> analyseras ur ett postkolonialt perspektiv och verket ställs i relation till det tidiga nittonhundratalets värderingar och till TVHs egna ord. Genom att använda förstahandskällor som brev och samtida recensioner har jag fått värdefulla upplysningar om TVHs sociala och ekonomiska situation och även kunnat nyansera den bild som förmedlas i Birgit Rausings biografi över TVH. I ett självporträtt från 1904 framstår TVH som en rakryggad och stolt person, egenskaper som senare märks på flera sätt i hennes konstnärskap, såväl i bildspråket som i andra faktorer i hennes karriär. Hon hade många goda förutsättningar för att lyckas som konstnär då hon föddes in i en kulturellt och intellektuellt stimulerande uppväxtmiljö. Olika kontakter gav henne utställningsmöjligheter, ledde till beställningsarbeten, gav henne konstnärlig feedback eller stöttade henne ekonomiskt. Å andra sidan mötte hon motstånd i konstens fält på grund av att hon kom från Skåne och var kvinna, ett motstånd som inte minst syns i recensioner från hennes levnadstid. Hon ville inte låta politiska eller ekonomiska frågor och problem påverka det konstnärliga uttrycket. I breven framstår TVHs vänskapsrelationer som nära och samtidigt fruktbara med tanke på konstnärskapet. Vännernas stöd i kombination med hennes starka integritet, tycks ha varit förutsättningar för det bildligt och bokstavligt talat färgstarka inslag hennes bilder var och är på den svenska konstkartan. Hon tillhörde inte det svenska kulturlivets elit, men konsekrerades<em> </em>stegvis och blev framför allt en del av det skånska konstlivet. Hennes position kan delvis förklaras med de ekonomiska och strukturella faktorer som Bourdieu talar om.  TVH tycks dock ha varit mer intresserad av ett fritt konstnärskap, meningsfulla relationer och sociala sammanhang, än att bli vad Bourdieu menar att alla fältets agenter strävar efter: att bli fältets härskare. <em>Utanför ett musikcafé i Biskra</em> (1929) föreställer två afrikanska män i halvfigur, med bortvänd kroppsställning och blick och karikatyrartade anletsdrag. Beaktande att publiken var svensk och vit ur de övre samhällslagren i en era präglad av kolonialism och exotism hävdar jag att bilden kan betraktas på ett distanserande, objektiverande sätt.</p>

Tora Vega Holmström (1880-1967) beskrivs ofta som en avantgardistisk kolorist som gärna använde exotiska motiv. I min uppsats redogör jag för TVHs förutsättningar, strategier och status i konstens Sverige med tonvikt på åren 1910-1930, med hjälp av sociologen Pierre Bourdieus modell för maktpositionering i kulturella fält. Dessutom görs en översiktlig beskrivning i TVHs porträtt- och figurbilder, men tonvikt på det varierande bildspråket och den öppna inställning hon tycks ha haft gentemot sina modeller. En av hennes ”negerbilder” Utanför ett musikcafé i Biskra analyseras ur ett postkolonialt perspektiv och verket ställs i relation till det tidiga nittonhundratalets värderingar och till TVHs egna ord. Genom att använda förstahandskällor som brev och samtida recensioner har jag fått värdefulla upplysningar om TVHs sociala och ekonomiska situation och även kunnat nyansera den bild som förmedlas i Birgit Rausings biografi över TVH. I ett självporträtt från 1904 framstår TVH som en rakryggad och stolt person, egenskaper som senare märks på flera sätt i hennes konstnärskap, såväl i bildspråket som i andra faktorer i hennes karriär. Hon hade många goda förutsättningar för att lyckas som konstnär då hon föddes in i en kulturellt och intellektuellt stimulerande uppväxtmiljö. Olika kontakter gav henne utställningsmöjligheter, ledde till beställningsarbeten, gav henne konstnärlig feedback eller stöttade henne ekonomiskt. Å andra sidan mötte hon motstånd i konstens fält på grund av att hon kom från Skåne och var kvinna, ett motstånd som inte minst syns i recensioner från hennes levnadstid. Hon ville inte låta politiska eller ekonomiska frågor och problem påverka det konstnärliga uttrycket. I breven framstår TVHs vänskapsrelationer som nära och samtidigt fruktbara med tanke på konstnärskapet. Vännernas stöd i kombination med hennes starka integritet, tycks ha varit förutsättningar för det bildligt och bokstavligt talat färgstarka inslag hennes bilder var och är på den svenska konstkartan. Hon tillhörde inte det svenska kulturlivets elit, men konsekrerades stegvis och blev framför allt en del av det skånska konstlivet. Hennes position kan delvis förklaras med de ekonomiska och strukturella faktorer som Bourdieu talar om.  TVH tycks dock ha varit mer intresserad av ett fritt konstnärskap, meningsfulla relationer och sociala sammanhang, än att bli vad Bourdieu menar att alla fältets agenter strävar efter: att bli fältets härskare. Utanför ett musikcafé i Biskra (1929) föreställer två afrikanska män i halvfigur, med bortvänd kroppsställning och blick och karikatyrartade anletsdrag. Beaktande att publiken var svensk och vit ur de övre samhällslagren i en era präglad av kolonialism och exotism hävdar jag att bilden kan betraktas på ett distanserande, objektiverande sätt.