Regleringen av missbruk i Sverige har tagit an ett antal olika former genom åren. I takt med att förståelsen och kunskapen om detta sociala problem ökat så har även idéer om insatser och behandling utvecklats. Från att vara starkt reglerat och tvångsinriktat så syftar dagens missbruksvård till att tillmötesgå individens önskemål och upprätthålla dennes autonomi. Det faktum att tvångsvård fortfarande existerar i dagens samhälle kan ses som motsägelsefullt i förhållande till detta. Tidigare forskning pekar dock på att det egentligen inte är missbruksvården som förändrats, det är främst sättet som det talas om dessa individer och deras problematik som förändrats. Detta beskrivs vidare vara ett resultat av det sociala arbetets framväxt. Den förändrade synen på missbruk har lett till att missbruksvården idag tillhandahålls av kommunerna istället för av staten. Grunden för ett beslut om tvångsvård utgörs således till stor del av beskrivningar och uttalanden från professionella inom icke-statliga organisationer. Konsekvensen av detta är bland annat att tvångsvård idag ses som legitimt i samhället och är implementerat i välfärdssystemet. Att dagens tvångsvårdslagstiftning, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), ger utrymme för tolkning skapar ytterligare problem enligt tidigare studier. De professionella ges då utrymme att utforma sina uttalanden efter sin egen tolkning av rekvisiten i LVM. Allra särskilt gäller detta specialindikator 3 c, kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående, som beskrivs som extra öppen för tolkning i sin utformning. Detta kan vidare leda till att dessa tolkningar får fäste, dels hos individen, dels i samhället. Detta ger i sin tur upphov till sociala konstruktioner som förknippas med missbruk/missbrukare. Utifrån denna bakgrund så ämnade vi undersöka hur personer med missbruksproblematik konstrueras i domar gällande tvångsvård med stöd av LVM, samt vilka sociala identiteter/positioner dessa konstruktioner kan ge upphov till. Vi lät oss inspireras av diskursanalytiska perspektiv och begrepp i vårt val av metod och använde oss slutligen av en textanalys med inspiration från socialkonstruktionismen när vi granskade rättsfallen. Detta för att kunna identifiera sociala konstruktioner som tydliggjordes genom de professionellas beskrivningar av personerna med missbruksproblematik. Vidare analyserades våra fynd utifrån Pierre Bourdieus habitusteori med hjälp av aktörskap och sociala positioner. Syftet med denna analys var att visa på de alternativa identiteter som dessa konstruktioner kan ge upphov till genom att dra paralleller till hur individerna placeras som aktörer i sin missbruksproblematik. Resultaten visar på att de professionellas framställningar skiljer sig i förhållande till om klienterna identifieras som man eller kvinna, trots liknande missbruksproblematik. Vi såg även skillnader i framställningarna då klienterna är mer eller mindre villiga att ta emot vård. De som medgav tvångsvård framställdes i mer positiva ordalag. Männen tillskrevs oftare negativa attribut än kvinnorna och dessutom på ett grövre sätt. Slutsatsen vi kom fram till är att män, som dessutom motsätter sig vård, tenderar att framställas som förövare på ett eller annat sätt och tillskrivs ett ansvar för problematiken. Kvinnorna framställdes istället som offer för sin missbruksproblematik.