Bygg- och fastighetssektorn står för omkring 22 procent av Sveriges totala årliga växthusgasutsläpp, vilket understryker dess betydande miljöpåverkan. Utsläppen härrör från produktion av byggmaterial, hantering av bygg- och rivningsavfall samt utvinning av fossila bränslen för transporter och maskiner (Boverket, 2024). Trots att branschen strävar efter att minska sitt koldioxidavtryck genom ny teknik och digitalisering, utgör dess traditionella och konservativa natur en utmaning för den digitala transformationen (Fastighetsägarna, 2024). Denna studie utforskar rollen som digitala lösningar, särskilt AI-baserad energioptimering, kan spela för att öka energieffektiviteten inom fastighetssektorn och minska dess klimatpåverkan. Behovet av hållbara energilösningar har intensifierats av de historiskt höga energipriserna i Europa sedan sommaren 2021, drivna av geopolitiska spänningar och stigande fossilbränslepriser (Naturskyddsföreningen, 2022). FN:s Agenda 2030-mål 7 (Överkomlig och ren energi) och 11 (Hållbara städer och samhällen) ger ytterligare incitament för fastighetsägare att fokusera på energieffektivitet, i linje med globala hållbarhetsmål (Regeringskansliet, 2022). Dessutom erbjuder EU:s gröna taxonomi ett ramverk för att identifiera och rapportera miljömässigt hållbara aktiviteter, relevant för fastighetsbolag som använder AI-baserad energioptimering för att bidra till begränsningen av klimatförändringarna (SEB, 2021; Birlev, 2023). AI-system kan övervaka och analysera energiförbrukningen för att identifiera ineffektiviteter och optimera driften, vilket minskar energianvändningen och koldioxidutsläppen (Byggvesta, 2023; Piigab, 2023). Implementeringen av AI-teknik möter dock utmaningar, inklusive behovet av omfattande data samt höga kostnader för hårdvara och personalutbildning (Bratt & Philipson., 2023). Denna studie ger insikter om hur AI kan främja hållbarhet inom fastighetssektorn, och belyser nödvändigheten av att övervinna tekniska, ekonomiska och beteendemässiga hinder för en framgångsrik implementering. / The building and real estate sector contributes approximately 22% of Sweden's total annual greenhouse gas emissions, underscoring its significant environmental impact. Emissions arise from building material production, construction and demolition waste management, and fossil fuel extraction for transportation and machinery (Boverket, 2024). While the industry strives to reduce its carbon footprint through new technologies and digitalization, its traditional and conservative nature poses challenges to digital transformation (Fastighetsägarna, 2024). This study explores the role of digital solutions, particularly AI-based energy optimization, in enhancing energy efficiency within the real estate sector and reducing its carbon footprint. The urgency for sustainable energy solutions has intensified with historically high energy prices across Europe since summer 2021, driven by geopolitical tensions and fossil fuel price surges (Naturskyddsföreningen, 2022). The UN's Agenda 2030 goals 7 (Affordable and Clean Energy) and 11 (Sustainable Cities and Communities) provide additional incentives for property owners to focus on energy efficiency, aligning with global sustainability targets (Regeringskansliet, 2022). Additionally, the EU's green taxonomy offers a framework for identifying and reporting environmentally sustainable activities, relevant for real estate companies using AI-based energy optimization to contribute to climate change mitigation (SEB, 2021; Birlev, 2023). AI systems can monitor and analyze energy consumption to identify inefficiencies and optimize operations, reducing energy usage and carbon emissions (Byggvesta, 2023; Piigab, 2023). However, implementing AI technology faces challenges, including the need for extensive data and the high costs of hardware and personnel training (Bratt & Philipson, 2023). This study provides insights into how AI can promote sustainability in the real estate sector, highlighting the necessity of overcoming technical, economic, and behavioral barriers for successful implementation.

The construction industry faces challenges with efficiency and communication due to the interdependence of stakeholders and the transition between distinct phases of projects. Traditional project delivery methods often result in adversarial relationships, poor communication, higher costs, and schedule overruns. Partnering, introduced in the 1980s, aims to address these issues by promoting cooperative relationships and collaborative project management. However, the concept of partnering lacks a universal definition, making its implementation difficult. This leads to a lack of understanding about the dynamics between various stakeholders beyond just the client and contractor. Current literature mainly focuses on these two parties, neglecting the broader range of stakeholders involved in construction projects and failing to recognize the interdependency of stakeholders in a larger supply chain. To address this gap of partnering relationships, the thesis adopted Eriksson's (2015) theoretical framework, which includes four dimensions—strength, scope, duration, and depth—to identify the obstacles and opportunities that exists in the implementation of partnering. The thesis aims to increase the understanding of clients', main contractors’ and subcontractors’ views on partnering in relation to one another to facilitate the implementation of partnering. The aim of the thesis was achieved by answering the following questions: 1. What are the obstacles and opportunities for implementing project partnering from the perspective of each stakeholder in relation to one another? 2. What do clients, main contractors, and subcontractors respectively require in relation to one another to foster project partnering? Data was collected by conducting semi-structured interviews in collaboration with a company with individuals across the three stakeholder groups: client, main contractor and subcontractors. The results show that while stakeholders have minor differences in defining partnering, they agree on three key factors that influence the implementation: trust, openness and high engagement. Therefore, the main conclusions of the thesis are that in order to facilitate project partnering, stakeholders need to collectively define partnering to unify their understanding and address differing views. Awareness of the benefits can increase openness. Establishing trust and openness early should be done through a mix of formal and informal activities to develop relationships on both a personal and professional level. Initially, both types of activities should be frequent, with informal activities maintained during the production phase while the frequency of formal activities is lowered. Early broad stakeholder involvement ensures shared expectations and vision. The scope should be narrowed from the client side towards the production phase to improve communication. Key subcontractors should coordinate their work with each other from the start, and the client should stay engaged and show their presence during the production phase to promote collaboration. Choosing naturally cooperative individuals who can influence others is essential. Maintaining the partnering attitude throughout the project requires involving the same individuals in all phases. / Byggbranschen står inför utmaningar med effektivitet och kommunikation på grund av beroendeförhållandet mellan aktörer och övergången mellan de olika faserna av projekt. Traditionella projektleveransmetoder resulterar ofta i konfliktfyllda relationer, dålig kommunikation, högre kostnader och förseningar. Samverkan, som introducerades på 1980-talet, syftar till att lösa dessa problem genom att främja samarbetsrelationer och kollaborativ projektledning. Begreppet samverkan saknar dock en universell definition, vilket gör implementeringen svår. Detta leder till bristande förståelse för dynamiken mellan olika aktörer, utöver endast beställaren och huvudentreprenören. Nuvarande litteratur fokuserar mest på dessa två parter och försummar det bredare spektrumet av aktörer som är involverade i byggprojekt. Vidare misslyckas de med att erkänna beroendet mellan aktörer i en större försörjningskedja. Klyftan i litteraturen om samverkans relationer bemöttes genom att anta Erikssons (2015) teoretiska ramverk, som inkluderar fyra dimensioner–intensitet, bredd, varaktighet och djup–för att identifiera hinder och möjligheter vid implementeringen av samverkan. Studien syftar till att öka förståelsen för beställares, huvudentreprenörers och underentreprenörers syn på samverkan i förhållande till varandra för att underlätta implementeringen av samverkan. Syftet med studien uppnåddes genom att besvara följande frågor: 1. Vilka är hindren och möjligheterna för att implementera projektsamverkan ur varje aktörs perspektiv i förhållande till varandra?2. Vad kräver beställare, huvudentreprenörer respektive underentreprenörer i förhållande till varandra för att främja projektsamverkan? Data samlades in genom att genomföra semistrukturerade intervjuer i samarbete med ett företag med individer från de tre intressentgrupperna: beställare, huvudentreprenör och underentreprenörer. Slutsatserna visar att även om aktörerna har mindre skillnader i hur de definierar samverkan, är de överens om tre nyckelfaktorer som påverkar implementeringen: tillit, öppenhet och högt engagemang.Således visar de huvudsakliga slutsatserna av avhandlingen att för att främja projektsamverkan i byggbranschen krävs det att aktörer gemensamt definierar samverkan för att enas om en förståelse och hantera olika synsätt. Medvetenhet om fördelarna kan öka öppenheten. Att etablera tillit och öppenhet tidigt bör göras genom en blandning av formella och informella aktiviteter för att utveckla relationer både på en professionell och personlig nivå. Inledningsvis bör båda typerna av aktiviteter vara frekventa, med informella aktiviteter bibehållna under produktionsfasen medan frekvensen av formella aktiviteter minskas.  Tidig bred aktör medverkan säkerställer gemensamma förväntningar och vision. Omfattningen bör smalnas av från beställarens sida mot produktionsfasen för att förbättra kommunikationen. Viktiga underentreprenörer bör samordna sitt arbete med varandra från början, och beställaren bör förbli engagerad och visa sin närvaro under produktionsfasen för att främja samarbete. Att välja naturligt samarbetsvilliga individer som kan påverka andra är avgörande. För att bibehålla samverkansattityden genom hela projektet krävs att samma individer är involverade i alla faser.