Omläggningen av statlig fastighetsskatt till kommunal fastighetsavgift innebar att Riksdagen var tvungen att finansiera det skattebortfall detta innebar. Kapitalvinstskatten vid avyttring av fastigheter höjdes, uppskovsbeloppet begränsades och på uppskovsbeloppet påfördes en ränta om 0,5 procent. Räntan på uppskovsbeloppet tas ut genom att den som har ett uppskovsbelopp ska ta upp en schablonintäkt som beräknas till 1,67 procent av uppskovsbeloppets storlek vid beskattningsårets ingång enligt 47 kap. 11b § IL. Att räntebelägga uppskovsbeloppen motiverades förutom av finansieringsskäl av att uppskovsbeloppen ökat i och med att de blivit möjliga för bostadsbyten inom EES-området. Även de som fått ett uppskovsbelopp beviljat innan uppskovsräntan infördes den 1 januari 2008 måste betala denna ränta. Enligt svensk grundlag, 2 kap. 10 § 2 st. RF får skatt eller statlig avgift inte tas ut i vidare mån om inte skatt- eller avgiftsskyldigheten följer av föreskrift som gällde när den omständighet inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten. Detta skatterättsliga retroaktivitetsförbud har gjort att frågan om huruvida uppskovsräntan är retroaktiv lagstiftning och således något som retroaktivitetsförbudet avser att förhindra. Frågan har ännu inte avgjorts av Regeringsrätten och rättsläget är därför oklart. Syftet med uppsatsen är att utreda och analysera uppskovsräntan och retroaktivitetsförbudet för att undersöka huruvida räntan strider mot förbudet. Uppsatsen bygger på traditionell juridisk metod. Lagrådet yttrade sig i samband med att bestämmelsen kom till men deras yttrande är bristfälligt och kan enligt min mening inte ligga till grund för vidare vägledning. Kammarrätten i Göteborg har funnit att uppskovsräntan inte strider mot retroaktivitetsförbudet medan Förvaltningsrätten i Stockholm har funnit att principen strider mot förbudet. Det som prövas när retroaktivitetsförbudets tillämplighet ska avgöras är ifall omständigheten som utlöser beskattning inträffat före eller efter lagens ikraftträdande. Slutsatsen är att uppskovsräntan strider mot retroaktivitetsförbudet.

Den 12 juni 2014 lämnade FSK ett lagförslag som bl.a. innebär att svenska bolags tidigare års underskott ska reduceras till hälften. Framställningens syfte är att utreda huruvida denna reducering står i strid med det grundlagsstadgade retroaktivitetsförbudet. Enligt huvudregeln i 40 kap. 2 § IL ska tidigare års underskott från en näringsverksamhet dras av. I 2 kap. 10 § stycke 2 RF framgår att skatt inte får tas ut i vidare mån än som följer av föreskrifter som gällde när den omständighet inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten, det s.k. retroaktivitetsförbudet. Förbudet avser formell men inte materiell retroaktivitet, vilket får till följd att skattelagar som får retroaktiva effekter inte per se är förbjudna. I det av FSK lämnade lagförslaget föreslås en rad ändringar inom bolagsskattesystemet, bl.a. att nuvarande ränteavdragsregler avskaffas och ersätts med ett finansieringsavdrag. I syfte att finansiera reformen föreslås bl.a. en halvering av bolagens sparade underskott. Författaren har bedömt att den del av förslaget som berör reduceringen av tidigare års underskott är särskilt intressant ur rättssäkerhetssynpunkt. Retroaktivitetsförbudet är avsett att förhindra formell retroaktivitet, varför det är osäkert huruvida finansieringsförslaget de facto strider mot det. Ett argument mot grundlagsstridighet är att underskottsavdraget är uppdelat i två steg, varför förslaget inte träffar tidigare inträffade omständigheter, dvs. tidigare års kostnader, utan istället framtida omständigheter, dvs. senare begärda underskottsavdrag. Författarens bedömning är att förslaget får materiella retroaktiva effekter. Vidare visas emellertid att någon formell retroaktivitet inte synes föreligga, varför förslaget inte anses strida mot retroaktivitetsförbudet. Det kan dock ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt om förslaget bör ligga till grund för lagstiftning då det kan anses strida mot kravet på förutsebarhet. / On June 12, 2014, the Corporate Tax Committee (Sw. FSK) submits a bill, proposing that Swedish companies’ deficits from previous years shall be reduced by 50 per cent. The purpose of this thesis is to investigate whether this reduction is in conflict with the prohibition of retroactive tax legislation (Sw. retroaktivitetsförbudet). The main principle in 40:2 IL (the Swedish Income tax Act) states that previous year’s losses shall be deducted. The Swedish constitution, 2:10 RF, prohibits formal, but not substantial, retroactive tax legislation. Legislation resulting in retroactive effects is thus not per se prohibited. The FSK proposed a number of changes in the corporate tax system, including the abolishment of the current interest deduction rules and the introduction of a general financial deduction. In order to finance the reform, the FSK proposes a 50 per cent reduction of previous years’ saved deficits. From a rule of law-perspective, the author finds the proposal regarding its financing and particularly the reduction of previous years' deficits interesting. Since the prohibition is intended exclusively to prevent formal retroactivity, it is uncertain whether the funding proposal actually is in conflict with it. An argument for the proposal to not be in conflict with the prohibiton, is that the loss carryforward is divided into two stages. Hence, the proposal is not applicable on previously occurred circumstances, i.e. costs, but rather future circumstances, i.e. requested deductions of carryforwards. The author's assessment is that the proposal will have material retroactive effects. However, it is found that no formal retroactivity is at hand, why the proposal is not in conflict with the retroactivity prohibition. However, it can be questioned from a rule of law-perspective whether the proposal should be put forward for legislation, due to its inconsistency with the requirement of foreseeability.