Syftet med denna uppsats är att undersöka sångsvagas upplevelse av sin sångröst samt att ta del av deras beskrivningar om varför de anser sig ha sångsvårigheter. Tidigare forskning visar att sång är viktigt för barns sociala och kommunikativa utveckling, men också att en trygg och positiv undervisningssituation krävs för att elever ska kunna utveckla sin sångförmåga. Om undervisningssituationen blir det motsatta kan det ge hämmningar för livet när det gäller elevens lust till sång eller musik. Den här undersökningen har avgränsats till att nära studera fyra människors upplevelser av sin sångutveckling och sina sångsvårigheter. Kvalitativa djupintervjuer har använts som datainsamlingsmetod och resultatet från det undersökta materialet visar bland annat att när deltagarna känt sig bedömda av någon har deras sångutveckling hämmats. Det är dock inte enbart musiklärare som står för hämmande bedömning, då undersökningsresultaten visar att även vänner och familj kan bidra med en sådan negativ påverkan. Ingen av de fyra deltagarna beskriver sig själva som sjungande människor utan talar snarare om sin sällan förekommande sång som ett nynnande. Dock beskriver några av undersökningsdeltagarna att de kan sjunga lustfyllt när de känner att det inte finns risk för att de blir bedömda. Därför är en viktig slutsats att människors upplevda sångsvårigheter mer kan bero på hur deras sång har bedömts av musiklärare eller närstående än deras faktiska sångförmåga.