Sambedömning är en arbetsmetod som utifrån ett litet empiriskt forskningsfält visat på potential att kunna öka rättvisan och likvärdigheten i lärares bedömningar av sina elevers arbeten. Trots detta finns det belägg som menar på att sambedömning inte är särskilt förekommande bland skolor, något som kan kopplas till lärarens arbetsmiljö. Denna studies syfte är att belysa hur sambedömning bedrivs i tre skolor utifrån ett individuellt, gruppbaserat samt verksamhetsbaserat perspektiv. För att kunna undersöka detta område valde vi att utgå från en frågeställning som berörde förutsättningarna att arbeta med sambedömning i skolverksamheten och attityden till sambedömning bland de verksamma. Ett annat tema som vi i intervjufrågor och resultatet tar upp är vilka eventuella förändringar som kunde skapa större möjligheter för lärare att arbeta med sambedömning. Arbetets teoretiska referensram utgick ifrån Vygotskijs sociokulturella teori och Habermas kommunikativa handlande. Den sociokulturella teorin användes som analysverktyg för att fördjupa förståelsen av hur sambedömning påverkar lärarnas utveckling medan det kommunikativa handlandet bidrog till att enklare förstå hur respondenterna kom fram till en samsyn. Vi använde oss utav en kvalitativ metod för att samla in empiri till arbetet. Sex SO-lärare och två rektorer blev intervjuade av oss där vi utgick ifrån ett par övergripande frågor hörande till ämnet. Resultatet visade på att intervjupersonerna upplevde att det fanns hinder för att bedriva sambedömning på ett mer frekvent sätt inom skolan. Ett flertal av respondenterna uttryckte att sambedömning kunde öka likvärdigheten i betygssättningen och att det var kompetensutvecklande för lärarna. Det förekom även åsikter som problematiserade sambedömning och lärarens syn på det. De flesta redogjorde till sist för hur ett utvecklingsarbete kring sambedömning kan se ut och gå till med undantag för ett par individer som menade på att en sådan process ej var möjlig att utföra. Slutsatserna landade i att ingen av SO-lärarna bedriver sambedömning på ett systematiskt tillvägagångssätt i sin vardag på grund av strukturella faktorer som begränsar men att inställningen till sambedömning ändå var mestadels positiv bland både de tillfrågade lärarna och rektorerna. Samtliga respondenter var överens om att det behövs framför allt strukturella förändringar inom deras verksamheter för att ett bredare arbete med sambedömning skulle vara möjligt. Avslutningsvis för vi en diskussion kring resultatet där vi problematiserar slutsatserna, förklarar relevansen till vår framtida yrkesroll och redogör för vidare forskning i ämnet.