This thesis studies the prospects of holding former President of Colombia Álvaro Uribe Vélez responsible for false positives, the extrajudicial killings that occurred in Colombia between 2002 and 2008, based on the doctrine of superior responsibility. The legal analysis builds on Article 28(b) of the Rome Statute of the International Criminal Court and customary international law. The thesis finds, first, that there is not sufficient evidence to reach a conclusion beyond reasonable doubt that Uribe was in effective control of the perpetrators. Nevertheless, there seems to be optimistic prospects of establishing Uribe’s effective control over General Command Mario Montoya, but this requires sufficient evidence to rule out competing explanations. Second, the thesis finds that Uribe’s state of awareness of the false positives went through different phases. It went from wilful blindness at least from 2003 to actual knowledge in 2008. The available evidence indicates that Uribe fulfils the knowledge requirement of superior responsibility. Third, the thesis finds that Uribe did not make a genuine attempt to report false positives to competent authorities for prosecution. Thus, Uribe did not take the necessary and reasonable measures within his power to prevent and punish perpetrators of false positives. Overall, the thesis concludes that Uribe meets two of the three elements necessary to establish his responsibility for the commission of false positives under Article 28(b) of the Rome Statute and customary international law. The thesis lays out the ground for further investigation on the matter.

No description available.

Uppsatsen syfte har varit att utreda om det skattemässigt råder avtalsfrihet avseende resultatfördelningen i handelsbolag och kommanditbolag. Om så inte är fallet skulle utredas på vilka skatterättsliga grunder hinder för den civilrättsliga fördelningen föreligger. Efter en sammanfattande analys av rättsläget, kan konstateras att det generellt inte går att utforma vilka avtal som helst kring resultatfördelning i ett handelsbolag. I rättspraxis är dock grunderna, på vilka rätten valt att underkänna avtal av detta slag, osäkra. Det framgår att rätten ofta underkänner avtal om resultatfördelning på de grunder att fördelningen är affärsmässigt omotiverad, orimlig och väsentligen betingad av skatteskäl. Resultatet fördelas, i fallet av ett underkänt avtal, av rätten efter skälighet. Rätten väljer ofta att göra fördelningen i förhållande till varje bolagsmans arbetsinsats, kapitalinsats eller risktagande. Det underkännande som görs av rätten, sker enligt oss på vaga grunder då termer som exempelvis ”affärsmässigt omotiverat” varken finns förankrade eller definierade i lagstiftningen. Därmed äventyras rättsäkerheten. Men om det är den fördelning som rätten gör som eftersträvas av samhället anser vi att det borde framgå av såväl den civilrättsliga som skatterättsliga lagstiftningen. Vårt förslag blir därför att ändra båda dessa lagars lydelse så att det framgår att resultatet skall fördelas enligt något av dessa tre rekvisit; arbetsinsats, kapitalinsats eller risktagande. Därmed inskränks till viss del den fria avtalsrätten.

År 2020 nådde dubbelmordet i Linköping sin lösning efter att Polismyndigheten använt släktforskningsdatabaser. Eftersom användning av släktforskningsdatabaser i brottsutredande syfte är en ny metod i Sverige föranleder det frågor om metoden överensstämmer med gällande lagstiftning och mänskliga rättigheter. Förevarande uppsats utreder därför Polismyndighetens rättsliga möjligheter att använda släktforskningsdatabaser i brottsutredande syfte. Polisens metod för användning av släktforskningsdatabaser består av fyra steg. I uppsatsen konstateras att de dna-analyser som genomförs vid användning av släktforskningsdatabaser skiljer sig från de forensiska dna-analyser som vanligtvis utförs av NFC. Uppsatsen undersöker också vilket skydd EKMR och EU-stadgan ger för rätten till privatliv samt vilket skydd RF ger för den personliga integriteten. Uppsatsen fokuserar särskilt på skyddet för personuppgifter. Det konstateras att skyddet för rättigheterna är mycket omfattande. Polisens användning av släktforskningsdatabaser innebär att personuppgifter behandlas vilket även innebär att enskildas rättigheter inskränks. Polisens rättsliga möjligheter att använda släktforskningsdatabaser är alltså begränsade. Rättigheterna är dock inte absoluta och det utreds därför under vilka förutsättningar en inskränkning kan vara möjlig. Några generella punkter framförs som måste tas i beaktande, bland annat krävs att en inskränkning görs med stöd av lag och att en noggrann bedömning av nödvändigheten görs. Polisens användning av släktforskningsdatabaser utreds utifrån gällande lagstiftning om personuppgiftsbehandling. Det konstateras att vissa delar av polisens metod saknar lagstöd och att bestämmelser om grundläggande krav på personuppgiftsbehandling är svåra att uppfylla. Av detta följer att polisens rättsliga möjligheter att använda släktforskningsdatabaser är begränsade och att polisen i dagsläget inte har rätt att använda släktforskningsdatabaser i brottsutredande syfte.

No description available.

No description available.

From the end of 18th century, investors from the Western hemisphere were in need of a protection for their investors. Whenever, inter alia, host-States of Latin America could not – or did not – assist the foreign investors through sufficient local remedies, investors instead sought remedies through their own government. This process is known as diplomatic protection, which in the early stage of 19th century was a viable and good-intended dispute resolution venue. Thus, from the mid-19th century, seeking procedural redress through the foreign investor´s home government became the common method for solving investment disputes. However, at times the diplomatic stand-off was assisted with pressure from armed forces. Thus, diplomatic protection had eventually turned into a corrupt system, sometimes used to seek vengeance for way more than the initial damage. Towards the end of the 19th century and beginning of the 20th century, diplomatic protection was rejected and investor-state dispute settlement (ISDS) came to the surface. ISDS intended to be way less influenced by, among other things, economic pressure, military power and political influences. Instead of two States negotiating on behalf of the aggrieved investor, a tribunal of independent arbitrators were tasked with adjudicatory powers. However, dissatisfactions, criticism, and calls for illegitimacy eventually were levelled against the ISDS regime, initially during the late 20th century but more outspread now in the 21st century. This thesis presents a historical development of diplomatic protection and ISDS; comparing pros and cons, respectively, and culminating in an informed opinion regarding which venue is preferable for future investment disputes. The author concludes that each investor-State relation must be analysed individually before being able to determine what protection is more suitable. It is argued that each State possess a certain amount of power; hence, the investor should merely be provided a ‘fair amount of protection’. Hence, investors should claim their rights through conventional and common international law, without governmental support, merely seeking vengeance through host-State’s local remedies. However, since the international fora of conventional and common international law is not yet developed to the extent, that it is completely reliable and invocable. States and investors will have to rely on the balance between ISDS and diplomatic protection, with a thorough demarcation between those, depending on the involved State´s need of a ‘fair amount of protection’. Keywords: ‘fair amount of protection’, diplomatic protection, ISDS, local remedies, power.

No description available.

No description available.

International Labour Standards (ILS) has a prominent place in the current debate of globalisation. There has been an increased usage of ILS in different contexts, as references in domestic courts and international courts, as provisions in companies’ code of conducts and as provisions in trade agreements. The purpose of this thesis was to examine the usage of ILS as provisions in trade agreements and whether ILS provisions in trade agreements can lead to increased legal enforceability. The EU–Vietnam Free Trade Agreement was brought up to illustrate how ILS can be used as provisions in a trade agreement. The thesis was conducted by focusing on four different areas, firstly the legal enforcement of ILS within the ILO framework, the ILO Declaration and through International Public Law. Secondly, by examining the linkage between the ILS and trade and the EU’s trade strategy. Thirdly by studying the EU–Vietnam Free Trade Agreement by using three dimensions, obligation, precision and delegation. Lastly, by a discussion of the legal enforcement of ILS through trade agreements. In short, the conclusions of this thesis are that there are several limitations in order to foster compliance with ILS, within the ILO as well as through trade agreements. Especially the lack of a legal body within the ILO and the fact that labour provisions are not subject to the regular dispute mechanism in trade agreements nor subject to the dispute mechanism of World Trade Organisation has been pointed out as problematic. Due to the lack of empirical research on the post ratification effects, de facto and de juro, it is difficult at this initial stage of ‘the experiment of labour provisions in trade agreements’ to draw conclusions. However, the need to foster a universal floor of fundamental labour rights are equally as urgent as it was a hundred years ago when ILO was founded and when the debate on labour provisions and trade was initiated.