Syftet i denna uppsats var att undersöka hur yrkesverksamma inom socialtjänsten, fältarbetare och polis arbetar med ungdomar i kriminalitet och hur de gör bedömningar i enlighet med barnkonventionen. Studien utgick från kvalitativ metod som bestod av sex intervjuer. Empirin bearbetades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Med hjälp av teoretisk referensram har resultatet analyserats för att besvara studiens forskningsfrågor. De teorier som använts är organisationsteori via begreppen “people processing”, “people changing” och “people sustaining” samt samverkansteori. Resultatet visade att samverkan var en avgörande faktor i det förebyggande arbetet med ungdomar i kriminalitet. Trots den eniga synen på tonvikten av samverkan visade resultatet att utförandet av samverkan kunde innebära olika beroende på vilken verksamhet informanterna representerade. Dessutom kunde kommunikationen till följd av sekretessbestämmelser vara ett hinder för samverkan. Vidare framkom det i studien att informanterna inte använde sig av bedömningsinstrument trots att även det kunde vara verkningsfullt i arbetet med ungdomar i kriminalitet. I resultatet framkom det att man inte använder barnkonventionen som helhet och att det råder delade meningar om huruvida barnkonventionen ser till barnets bästa när det handlar om ungdomar i kriminalitet. Slutsatsen är att det krävs tydlig arbetsfördelning med tilldelade ansvarsområden samt lättade sekretessbestämmelser för en fungerande samverkan och förebyggande arbete. För att yrkesverksamma inte ska förhålla sig till enskilda artiklar i barnkonventionen krävs kompetensutveckling så att de kan tillämpa barnkonventionen som helhet. / The purpose of this paper was to study how professionals in social services, field workers and the police, work with adolescents involved in criminality, and how they make assessments in accordance with CRC (the Convention on the Rights of the Child). A qualitative research method was applied in this study, which consists of six interviews. Empirical observations were processed through a qualitative content analysis. The findings have been analysed by applying a theoretical frame of reference, to answer the research questions of this paper. The theoretical frameworks that have been applied in this paper are collaboration theory and organisational theory through the concepts “people processing”, “people changing” and “people sustaining”. The findings indicated that collaboration was a determining factor in preventive work with adolescents involved in criminality. The results of the interviews suggest that the concept of collaboration can be interpreted differently depending on which organisation the interviewees represented, despite the consensus around the importance of collaboration. Communication between the organisations, impaired by confidentiality provisions, can also have a negative impact on collaboration. Another finding was that the interviewees did not use assessment instruments, even though they can be effective in the prevention work with adolescents involved in criminality. The findings indicate that social workers do not use CRC as a whole, and that there is no professional consensus about whether CRC is protecting the child’s rights when it comes to adolescents involved in criminality. The conclusion of the study is that a clear division of areas of responsibility, and eased confidentiality provisions are essential to achieve well functioning collaboration and preventative work. Professional social workers require competence development, to be able to apply CRC as a whole, instead of applying individual paragraphs of the convention.