I nutid förefaller samtalet om seger och förlust vid användningen av det militära maktmedlet omformulerat till något annat än uttryck som seger och förlust. Detta kan upplevas som förunderligt, då målet med militärmakt borde vara konstant över tiden. Vad har orsakat denna transformering av att uttrycka sig i termer av seger eller förlust vid användningen av det militära maktmedlet? Är segerbegreppet rent av inte tillämpligt i moderna konflikter eller är det så att Sverige, ståendes utanför militära allianser, inte har ett behov av sådan retorik? Syftet med undersökningen är att, med hjälp av hypotesprövning hitta svaret på hur segerbegreppet används i den nutida svenska politiska retoriken. Hypoteserna som ligger till grund för undersökningen, skapas ur teorier om svensk strategisk kultur. Undersökningen visar att den politiska retoriken kring seger och förlust och nyttjandet av segerbegreppet, påverkas av strategisk kultur. Resultatet visar en skillnad mellan den politiska retoriken med utgångspunkt i den nationella kontexten av strategisk kultur i förhållande till en utgångspunkt i den internationella kontexten. Undersökningens resultat visar även att den politiska retoriken kring segerbegreppet påverkas av utvecklingen i den aktuella insatsen och är således föränderlig.